En präst i västgötska Tengene som lyckades fly danskarna 1676 när de rasade in i Västsverige gav upphov till en välbärgad prästsläkt. Ett sekel senare mynnade släkten ut i generationer av soldater. En av dessa, Lars Roos, mördades efter avslutat slåtterarbete när han gick emellan en konflikt. Hans änka och barn blev härefter försörjda av fattigvården och framtiden för deras ättlingar förblev ett liv i fattigdom –  ett öde de med olika medel försökte ta sig ur.

Den yngsta dottern till Lars Roos gifte sig med en torpare, fick ett tiotal barn och levde fram till 1900-talets början. Familjen förde ett strävsamt liv och flera av hennes barn och barnbarn valde att söka lyckan i USA. Bland dessa märks två bröder: Johan Axel och Gustav Viktor Andersson.

Den förste avreste 1903 till St. Paul i Minnesota, och verkar ha lyckats hyggligt. Den yngre av dem verkar ha varit mer av en äventyrare. I församlingsboken anges det att han ”Enligt faderns uppgift olagligen afrest till Amerika”. Släktingen berättar: ”Den andre emigranten, Gustav Viktor, förfalskade sin äldre bror Alberts prästbetyg, och reste iväg 1912. Missade Titanic, och hamnade på prärien där alla spår tar slut.”

Statarliv

Ett barnbarn till den mördade soldaten, som också fick sitt namn efter honom, förälskade sig på 1870-talet i pigan Anna Kajsa från Eling, som livet igenom fått leva med stämpeln av att vara ett ”oäkta barn”. De hann få två döttrar innan de slutligen, i 30-årsåldern, hade råd att ordna bröllop för sig.

Paret fick många barn, och kom att leva ett hårt liv som statare på många av de större gårdarna i trakterna kring Vara och Saleby. Redan 1914 skrev Anna Kajsa på ett upprop för kvinnlig rösträtt i Sverige, fem år innan det röstades igenom i riksdagen. Hennes samhällsengagemang skulle gå i arv.

Den äldsta dottern Beda lämnade föräldrahemmet i de sena tonåren för att arbeta på olika gårdar på Västgötaslätten. Som 19-åring träffade hon sin blivande make, den ett år yngre drängen Karl Johansson, som arbetade på samma gård som hon.

Karl hade ett brokigt förflutet. Han var sprungen ur en gedigen och välbärgad bondesläkt på Varaslätten men med en slöja av otur över sig. En förfader sprängdes i ett krutmagasin i Trollhättan, en annan – en gästgivare i Long – drunknade i socknens enda vattendrag.

Karls egen far, torparen Johannes Andersson, bestämde sig 1888 för att emigrera till USA. Hela familjen kom iväg, men bara Johannes blev kvar. Karl, hans mor och fyra syskon skickades tillbaka, utfattiga, och hamnade på fattigstugan i Önum, där perioder av uppväxten kom att tillbringas. Familjen återsåg aldrig sin pappa.

De ekonomiska och karriärmässiga utsikterna för det unga paret Karl och Beda var alltså inte oändliga, men fem år efter att de först träffades hade de lyckats skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att ställa till med bröllop. Karl tog härefter anställning som statdräng och hans fru som mjölkerska på Nordhalla i Saleby. Lönen var knapp – några kronor i veckan och avsevärt mindre för en kvinna, trots att hennes arbete många gånger både var tyngre och pågick över längre tid. En del av lönen betalades ut in natura, den så kallade staten. Paret kvarblev på Nordhalla i nästan tio år – och här föddes den första barnkullen.

Beda har beskrivits som en rejäl, sträng och bestämd kvinna. Hennes barn delade i mångt och mycket de här egenskaperna och utvecklades till bra, egensinniga men lite kärva personer.

Skofteby

1930 skedde den sista flytten för familjen, denna gång till en liten stuga tillhörande Skofteby säteri utanför Norra Härene. Godset, naturskönt beläget invid Lidan med anor ner i medeltiden, hade under 1900-talets början förvärvats av den driftige Bror Thanner. Han sades vara en bestämd men rättvis godsägare som respekterades av sina nära hundra anställda. Det ska samtidigt sägas att villkoren för statarna inte var nämnvärt bättre här än någon annanstans – en mjölkerska som Beda tjänade 15 kronor. I månaden.

Bara veckor efter flytten till Skofteby föll den 50-årige Karl av en hästskjuts vid arbete och omkom. I dödboken står det kort: ”vid fall från lass bröt nacken”. Patron Thanner verkar ha gripits av sympati för änkan, som fick lov att bo kvar i den lilla stugan. Hennes söner levde alltjämt kvar här och var dugliga arbetare på gården.

Tiderna förändras

Såväl litterärt som politiskt präglades 1930-talet av frågan om statarnas villkor, en diskussion som 1945 mynnade ut i att systemet slutligen avskaffades. Under den här perioden besökte ombudsmannen, sedermera finansminister, Gunnar Sträng, Skofteby på sin cykel för att organisera arbetarna. ”Med ringa framgång, sägs det”, skriver Tore Hartung i en artikel om bygden.

En som Sträng med framgång mötte, och som också kom att bli facklig ombudsman i Härenetrakten, var Bedas äldste son Gunnar (höger bild). Han och de andra fackligt aktiva mötte dock inledningsvis motstånd i godsägare Thanner. Med tiden skulle Patron tvingas till eftergifter. Ur boken Norra Härene och Hovby (1982):

År 1935 organiserade sig arbetarna på Skofteby. Initiativtagare var Ivar Augustsson och Gunnar Johansson, som båda kom att bekläda styrelseposter i den nybildade avdelningen. De hade i starten besök av Gunnar Sträng, sedermera finansminister, som på den tiden cyklade omkring på landsbygden som ombudsman för lantarbetarna. Det var i första hand statarna, som anslöt sig till fackföreningen. Avtal slöts med arbetsgivaren Thanner och såväl bostadsförmåner som kontantersättning förbättrades.

Beda och hennes yngste blev så småningom också de engagerade i arbetarrörelsen, och tillsammans med ett hundratal andra arbetare bildade de 1932 Socialdemokraternas 337:e avdelning i Vinninga.

Beda levde kvar i Skoftebystugan under resten av sitt liv tillsammans med de ogifta sönerna Gustav och David. Hon gick bort en julidag 1962 men än i dag kallas stugan som hon tilläts bo kvar i, ”Bedas stuga”.