Monarkin tas äntligen på allvar. I många år har de kritiska rösterna framförallt präglats av lyteskomik – Republikanska föreningen hade en period som hemsidesbild en hemsnickrad bild av kungen iförd kaninöron. Statsvetaren Cecilia Åse skrev visserligen en problematiserande bok om monarkin redan 2010 (Monarkins makt) som dock drunknande i det romantiska fluff som präglade det årets kronprinsessbröllop. Det följdes av skandalrubriker kring sensationsbiografin Den motvillige monarken samma höst.

Med utgångspunkt i kulturskribenten Åsa Linderborgs nyutkomna bok om kungen – Tjabo, En biografi, möttes hon och författaren och journalisten Lena Andersson på lördagen i DN:s monter på Bokmässan i Göteborg för ett samtal om monarkin. Båda är republikaner, i övrigt med olika politiska sympatier.

Varför är Året med kungafamiljen ett så väldigt populärt program, undrade moderatorn Tara Moshizi.

”För att vi vill se vackra kläder”, svarade Lena Andersson. ”Kungligheterna är de enda som är välskräddade i Sverige.”

Åsa Linderborg återkom till kungens potentiellt politiska roll. ”Kungen uttrycker sig i frågor som man i regel håller med om. Det räcker med att han pekar lite åt ett håll, särskilt i tider som denna när demokratin skakar. Han blir en farlig figur.”

Typiskt nog får Linderborg frågan om hon nu inte plötsligt har blivit rojalist för att hon skriver om kungahuset. ”Man är ju inte nödvändigtvis nazist för att man skriver om andra världskriget”, svarade hon torrt.

Journalisten Ebba Kleberg von Sydow, som driver podden Monarkerna, har i P1:s Söndagsintevjun kallat kungahuset för underbevakat. ”Jag vill tro att det finns ett glapp mellan kritiken och skvallret helt enkelt.”

Statsskicket är värt att betrakta på ett seriöst sätt. Det är välkommet om monarkin omfattas av en något mer nyanserad bevakning. Förhoppningsvis ser vi prov på det nu.