En stökig idyll

Under 1670-talet var läget oroligt längs de svenska kustlandskapen. Danskarna gjorde intensiva försök att ta tillbaka bland annat Skåne, Halland och Bohuslän som tillfallit Sverige vid freden i Roskilde ett tiotal år tidigare. Sverige befann sig nu i ett flertal europeiska konflikter och kände sig alltmer trängd av sin närmaste granne. Kungen, Karl XI, tog sig en dansk hustru för att lugna ned situationen. Det hjälpte inte mycket.

På behörigt avstånd från danskarnas krigföring i de södra landskapen låg Tengene, en liten pastoral idyll på västgötaslätten, där lugnet i byn enbart avbröts av ån Nossans brus.

I  prästgården rådde dock allt annat än harmoni. Kyrkoherden Anders Kalf råkade ständigt i luven med församlingsborna. En bonde klagade på att Kalfs kor ätit upp hans säd och på att prästens gärdesgårdar var i dåligt skick. Kalf uppskattade inte synpunkterna och bonden fick sitt huvud sönderslaget. Av prästen själv.

Inte heller med sin bror, adjunkt Thorsten Kalf, kunde Anders komma överens. Vid ett tillfälle kom bröderna ihop sig i prästgården och började slåss. Förlikning nåddes så småningom men bådas rykten förblev minst sagt skamfilade. Det skvallrades i bygden om att Anders Kalf levde ett lättfärdigt liv. Det sades också att han hade trängt sig in i andras hem och varit våldsam.

Ett par år senare inledde brodern Thorsten en relation med sitt eget brorsbarn, Anders dotter. Tillsammans rymde det udda paret till Norge, som vid den här tiden var danskt. Här påbörjade Thorsten en karriär inom det militära och avancerade så småningom till kapten. Fortfarande kände han en djup bitterhet mot sin forna hembygd.

Anders Kalf blev kvar på sin post som kyrkoherde i Tengene livet ut. Han fick församlingen att svära på att allt ont som sagts om honom bara var illasinnade rykten. Dessutom försäkrades att han och hustrun levde ”som fromt äkta folk i enighet tillsammans”.

1674 gick så den bråkige prästen bort. Om han var djupt sörjd av sin omgivning tiger källorna om. Hans barn verkar ha flyttat så långt från prästgården i Tengene som möjligt – en dotter befann sig som sagt i Norge med sin farbror. En son hade flyttat till Västindien.

Som efterträdare valdes Olavus Andreae, som redan varit komminister i ett par decennier i svärfaderns församling Ryda. Olavus betraktades som meriterad och mycket gammal, 47 år.

”Här är mycket ondt begånget”

Våren 1676 har gått till historien som stormig i den västsvenska historien. Öarna utanför den göteborgska skärgården härjades av danska styrkor från Norge, under ledning av general Gyldenløve, en utomäktenskaplig son till den gamle danske kungen.

Man brände och plundrade sig inåt i landet. Danskarna försökte inta Bohus fästning, men det svenska försvaret var för starkt. Kung Karl XI lät under en period flytta sitt högkvarter till Vänersborg, eftersom hotet från väst bedömdes så omfattande. Snart var kungen dock tvungen att bege sig mot Skåne. Där stod i slutet av året det blodiga Slaget vid Lund där Skåne en gång för alla befästes som svenskt.

Under midsommar 1676 tågade den dansk-norska armén vidare in mot Bohuslän och mot Vänersborg. Invånarna i Vänersborg insåg tidigt faran och började fly. Danskarna kunde utan större problem inta staden och använde den under flera månader som högkvarter.

Kapten Thorsten Kalf, prästbrodern som flydde från Tengene till Norge, hade i flera år bidat sin tid. Under perioden som militär i den dansk-norska armén hade han format en egen liten gerillarörelse, som nu under intåget i Västergötland begav sig mot Tengene.

Thorsten Kalf och hans soldater närmade sig prästgården – Kalfs egen uppväxtplats där han och den döde brodern hamnat i slagsmål många år tidigare. Thorsten befallde sina män att tända eld på prästgården med orden ”ty här är mycket ondt begånget.”

Den nyutnämnde stackars prästen ”hr Olof”, fick inleda sin roll som Tengenepräst med att fly sitt hem, enligt Skara stifts herdaminne ”för att slippa aflägga trohetsed till danske kungen”. Herdaminnet berättar att Olavus fick gömma sig i skogsbygden utanför Trökörna, en bit söder om Tengene.

Danskarna, och förmodligen också Thorsten med anhang, kom sedermera att bränna ned Vänersborg och dra sig vidare söderut, för att återigen försöka inta Bohus fästning och därefter Göteborg.

Svenskarna hade dock på förhand bränt ned Kungälv för att inte danskarna skulle kunna dra fördel av stadsbebyggelsen. När väl de danska styrkorna kom dit hade de samlat på sig sjukdomar och var lätta byten för svenskarna som nu kom norr och söderifrån. Danskarna insåg sitt underläge och drog sig tillbaka till Norge via Nordre älv vid Hisingen.

En svårlämnad plats

Den nedbrunna prästgården i Tengene byggdes upp igen och Olavus Andreae kunde flytta in med sin familj. Här blev han kvar som kyrkoherde i nära 30 år, till sin död 1704, 76 år gammal. Familjen verkar ha trivts så bra i den nya prästgården att de efter Andreaes död inte ville flytta därifrån. En svärson fick en prästtjänst i en annan församling men bodde kvar i Tengene. Till slut fick det barska konstitoriet – den kyrkliga myndigheten – hota med att ersätta honom med en annan präst om han inte flyttade till sin församling. Det är svårt att lämna en idyll.