En tid var hon Sveriges första dam, i dag är hon en anonym person i Bernadottehistorien. Vem var kungens mamma, prinsessan Sibylla, som gick bort för femtio år sedan?
På det ståtliga barockslottet Friedenstein i Gotha föddes i januari 1908 hertigparet Karl Edvard och Victoria Adelheids av Sachsen-Coburg-Gothas andra barn och första dotter, Sibylle. Ätten som den lilla prinsessan tillhörde var av yttersta dignitet bland de europeiska furstehusen – brittiska drottning Victoria och hennes prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha tillhörde anfäderna. Kejsar Wilhelm II av Tyskland var hennes pappas kusin.
Familjens band till de brittiska släktingarna skulle komma att brytas först i samband med första världskriget. Under den så kallade novemberrevolutionen 1918 uppgick de tyska furstehusen i den nya republiken Tyskland och familjen Coburg blev i praktiken av med sin furstliga ställning. Man fortsatte dock att leva på som om inget hänt, synbarligen opåverkade av världen utanför.
Sibylla och hennes fyra syskon växte upp mycket skyddat på de olika familjeslotten, hårt hållna av guvernanter under moderns noggranna överinsyn. ”Sibylla och hennes syskon var fina, enkla, trevliga barn vars sinnen förblev okrossade trots aningen stela föräldrar”, skrev kusinen storhertiginnan Victoria Feodorovna av Ryssland.
Relationen med mamma hertiginnan var komplicerad. ”Båda hade vi dominanta mödrar”, skrev väninnan Estelle Bernadotte i samband med Sibyllas bortgång, ”som vi mycket älskade men samtidigt insåg vi att det var bäst att leva med dem på avstånd.” Prinsessans allra närmaste förtrogne under uppväxten var i stället yngre brodern prins Hubertus, en lättsam och allmänt omtyckt person som omkom under ett flyguppdrag i Sovjet 1943; en personlig tragedi inte minst för prinsessan Sibylla.
Hertigparets alla barn kom på olika sätt, och under olika perioder av sina liv, att göra uppror mot sina strikta föräldrar. Prinsessan Sibylla förälskade sig i ungdomen i en man av enkelt ursprung som ansågs opassande, vilket ledde till en direkt konflikt med modern. Sibylla skickades iväg till Rumänien där hon en tid bodde hos släktingen drottning Marie. ”Jag har det stora ansvaret för Sibylla, som var nära att rymma hemifrån och jag måste ha henne hos mig så länge som möjligt eftersom hon inte står ut med sina föräldrar”. Släktingen Victoria Feodorovna skrev att Sibylla hade ”tillbringat natten gråtande, då hon har ett brustet hjärta”.
Prinsessan Sibyllas brittiska faster prinsessan Alice, grevinna av Athlone engagerade sig med hjärtats lust i att hitta en lämplig make till sin kära niece. När Alices dotter gifte sig i London 1931 fanns bland de inbjudna gästerna förutom Sibylla även den svenske tronföljaren prins Gustaf Adolf som övertalats dit av sin syster prinsessan Ingrid. Sibylla och Gustaf Adolf fattade tycke för varandra, vilket uppskattes av alla berörda familjer. Ett drygt halvår senare var de förlovade. Den svenska allmänheten läts förstå att den unga prinsessan tidigare hade studerat konst och var en huslig, duglig och medkännande person. Utmärkta egenskaper för en blivande drottning. Det fanns ett aber – den blivande brudens far hade uppslukats av nationalsocialismen.
Bröllopsceremonierna i Coburg de där oktoberdagarna 1932 blev en nazistisk propagandauppvisning. Bland alla gratulationstelegram fanns ett namn som stack ut särskilt: Adolf Hitler. Han hade kommit att stå brudens far Karl Edvard nära och med åren skulle den forne hertigen dras allt djupare in i ideologin. Karl Edvard fick med åren maktpositioner inom riksdagen och det nazipräglade Röda korset. Bland annat.
”Vi var många som inte genast var klarsynta”, sa prinsessan Sibylla långt senare i en intervju med Margit Vinberg: ”man lät sig bedras av det dynamiska i hans [Hitlers] framträdande och imponerades av att han skapade en slags ordning ur kaos. […] Först på avstånd kunde man se och tänka klart, då förstod man, då kom besinningen.”
Efter giftermålet uppläts Haga slott till prinsparet Gustaf Adolf och Sibylla. Sibylla var under de närmsta åren efter giftermålet mycket populär i Sverige. Produkter namngavs efter henne (bland annat Sibylla-korven vilket hon själv inte ska ha varit förtjust över). Döttrarna Margaretha (1934), Birgitta (1937), Désirée (1938) och Christina (1943) blev trendsättare för en hel generation 30- och 40-talistkvinnor. Hagafamiljens tillvaro beskrevs i veckotidningar och i journalfilmer uteslutande som en idyll. I själva verket såg barnen mer av barnsköterskan Ingrid Björnberg än sina föräldrar – prinsessan Birgitta skriver i sina memoarer att hon betraktade sin mamma som en vacker bakelse som man bara fick njuta av vid sällsynta tillfällen, men inte fick ”någon hundraprocentig kontakt” med.
Pressen på prinsessan att föda en tronföljare var massiv i en tid med enbart manlig tronföljd. Det underlättade inte att samtliga graviditeter hade varit mycket svåra. ”Mamma hade tappat ett barn mellan mig och Margaretha”, berättade prinsessan Birgitta för Svensk Damtidning häromåret. På Valborgsmässoafton 1946 föddes så slutligen en prins, Carl Gustaf. Lättnaden spreds långt utanför familjekretsen.
Nio månader senare, knappt fyra år efter att Sibyllas favoritbror omkommit, slog tragedin till igen. Maken arvprins Gustaf Adolf var död i en flygolycka, på väg hem från en jaktresa i Nederländerna. ”När min man dog kändes det som om golvet ramlade under mina fötter”, berättade prinsessan långt senare. Döttrarna samlade hon runt sig och sa: ”Er far är död.” Sedan talade hon aldrig mer om honom inför barnen. Sorgen tog hon hand om själv, men medgav i en intervju att hon många gånger kände sig ensam.
Tillvaron för den unga änkan blev nu helt annorlunda. Hon och de fem barnen flyttade in till Stockholms slott. Besluten om sonen, tronföljaren, fattades till stor del av herrar vid hovet. Alltmedan döttrarna blev äldre och så småningom lämnade boet för egna familjer eller studier, fick prinsessan Sibylla en alltmer central position i kungahuset. Hon hade ett stort antal beskyddarskap sedan innan, vilket hon tog på största allvar. Efter drottning Louises död 1965 blev hon rikets första dam. ”nu gäller det att visa att jag duger till”, berättade prinsessan för Margit Vinberg, ”men hon [drottning Louise] var intelligentare än jag. […] Jag kanske är mindre blyg, det är kanske något att starta med!”
Bilden som spreds i media av prinsessan Sibylla under hennes senare tid i Sverige var präglad av misstänksamhet. Prinsessan betraktades mer eller mindre som den nazianstrukna tyskan på slottet. ”Varför kan svenskar inte lära sig skilja på tyskar och nazister?”, utbrast hon inför en väninna. Hon ansågs vidare vara gammalmodig och kall. Och visst kunde hon vara kylig, bekräftar personer som kände henne – mot människor hon inte tyckte om.
Förekom det alltför vidlyftiga skriverier om någon av de fem barnen kunde hon undvika att tala med dem. ”Hon är säkert rasande”, berättade prinsessan Birgitta för GT 1972, då hennes kärleksliv hade blivit särskilt omskrivet. ”Hon har inte ringt mig på ett bra tag. Jag tyder hennes tystnad som ett ogillande.” Prinsessan Sibylla hade också traditionella meningar om barnbarnens uppfostran – barnen skulle inte äta middag med de vuxna, tyckte hon, vilket fick dottern prinsessan Birgitta att vid ett Sverigebesök hota med att omedelbart packa ihop och åka hem till München.
Prinsessans närmaste beskrev henne som en känslomänniska. ”Hon var lika snabb till tårar som till skratt, till vrede som till ånger och ömhet”, skrev väninnan Estelle Bernadotte. ”Hon var inte intellektuell men klok och reflekterande. […] Hon kunde ge intryck av flyktighet och ytlighet, men när det verkligen gällde var hon en solid karaktär och alltid sina vänners vän, snar att hjälpa.” Sibyllas brorson prins Andreas av Sachsen-Coburg-Gotha minns i sina memoarer sin faster Bylla som en humoristisk person med nära till självironi, och inte ”den strikt konservativa och obändiga tyskan som den oförstående pressen trodde att hon var.”
Hösten 1972 drabbades prinsessan Sibylla av tarmcancer och genomgick en operation. Inte heller sjukdomar var något hon talade om, så in i det sista hade familjen hopp om att hon skulle överleva. I november firades kung Gustaf VI Adolfs 90-årsdag, och det blev Sibyllas final i offentligheten. På väg till galaföreställningen på Operan, där hon kom att sitta på läktaren tillsammans med sin svärfar och hans fyra barn, mottogs hon av en spontan applåd som både rörde och generade henne.
Dagen före sin bortgång två veckor senare hade hon varit ute på en promenad och talat med sin dotterdotter i telefon. Under eftermiddagen den 28 november 1972 blev smärtorna värre och hon avled hastigt, 64 år gammal. Prinsessan Christina och väninnan prinsessan Marie Elisabeth av Wied satt vid hennes dödsbädd
Prinsessans liv har ofta skildrats i ganska mörka färger, men själv lyfte hon många gånger fram glädjeämnena i livet. När prinsessan Christina 1963 tog studentexamen som första kvinna i den kungliga historien frågade en radioreporter prinsessan Sibylla hur hon kände.
Jag är lycklig, mycket lycklig! Mycket stolt. Det är vi alla.
Johannes Öberg 
