Prinsessan Marie Elisabeth av Wied var ambassadörsdottern som blev mer eller mindre inofficiell medlem av det svenska kungahuset.

Prinsessan, vars hela namn var Marie Elisabeth Charlotte Sophie Anna Pauline Luise Solveig, föddes i Norge som äldsta dotter av två till den tyske prinsen Victor av Wied och hans hustru, den likaledes tyska grevinnan Gisela av Solms-Wildenfels. Släktskapet med det svenska kungahuset sträcker sig längre tillbaka. Prinsessan Marie-Elisabeths farmor var syster till Karl XV:s fru, drottning Lovisa, och farfars mor var halvsyster till Oscar II:s hustru drottning Sofia.

Som yngste sonen till den regerande fursten av Wied hade inte prinsessan Marie Elisbeths far prins Victor något framtida rike att förfoga över. Med sina nära släktskap till tyska furstehus samt även det nederländska kungahuset, ansågs därför diplomatyrket vara ett passande yrke för honom. På 1910-talet verkade han som legationsråd i Oslo, där båda hans döttrar kom till världen, och efter 1919 i Stockholm. Även sedan de många furstehusen – i Tyskland och annorstädes – fallit, hade prins Victor fortsatt kontakt med de politiska topparna i landet; han räknade bland annat den nazistiske politikern Hermann Göring till sina vänner. Efter nazisternas maktövertagande i Tyskland planerade man först att sätta prinsen i London, men gjorde snart bedömningen att han inte var mogen uppgiften. Prins Victor placerades istället i Stockholm, som Tyska rikets minister i Sverige. Den svenske utrikesministern Christian Günther var måttligt imponerad av den tyske prinsen som beskrevs som en visserligen vänlig man, men nervös och orolig.

Vid krigsslutet togs prins Victor till fånga av engelsmännen och avled 1946 i fångenskap, 69 år gammal. Hans fru och två döttrar hamnade därmed i en besvärlig situation, inte minst ekonomiskt. Den räddande ängeln blev den svenska kronprinsessan som på flera sätt tog sig an prinsessan Marie Elisabeth. Kronprinsessan, sedermera drottning Louise, märkte att den 30-åriga tyska prinsessan tagit mycket illa vid sig av sin familjs öden under kriget, och såg till att hon hamnade på ett sjukhem under en tid. Därefter uppmuntrades prinsessan att utbilda sig inom ett yrke – den konstnärliga Marie Elisabeth valde att bli kosmetolog.

Prinsessan Marie Elisabeth, kallad Malibeth av de svenska kungligheterna, bosatte sig efter kriget på Kalaplan i Stockholm och fick en nära relation till i stort sett hela den svenska kungafamiljen. På 1940-talet berättade hon en godnattsaga för prinsessan Christina, som tyckte om sagan så mycket att hon ville höra den igen nästa gång. Marie Elisabeth berättade den återigen, men fick genast en åthutning: ”så berättade du inte förra gången!”. Prinsessan bestämde sig för att skriva ner berättelserna, vilket resulterade i en serie barnböcker, med namnet Lilltrollet Trubbnos, som även kom att dedikeras till just prinsessan Christina.

Vid jularna på Drottningholm var Malibeth en återkommande gäst, likaså vid ”alla större tillställningar på Stockholms slott”, som Margit Fjellman skriver i sin bok om drottning Louise. Prinsessan var med vid alla Hagaprinsessors bröllop, och även efter drottningens död var hon en ofta inbjuden gäst hos kung Gustaf VI Adolf. ”Vissa missunnsamma tyckte alltför ofta”, noterar kungens adjutant Ulf Björkman i sina memoarer.

Vid sällsynta tillfällen kom prinsessans mor och syster Benigna på besök till Sverige. Systern, som bodde i Tyskland, ”hankade sig fram med en ridskola. Även systern fick del av kungens gästfrihet. Hon kom åtföljd av sin dotter som visade upp sin färdighet i att hjula på gräsmattan framför Sofiero”, skriver Ulf Björkman vidare.

1981 utgav prinsessan Marie Elisabeth sina memoarer: En fläkt från det förgångna, som bland annat skildrade prinsessans möte med nazitoppar som Göring, Goebbels och Hitler. I mars 1985, kort efter sin 72 årsdag, avled prinsessan i bayerska Augsburg.

Här kan en bild på Marie Elisabeth och drottning Silvia, tagen på 1980-talet, ses.