På söndagseftermiddagen kom prinsessan Christina till Sofiero för att tillsammans med medförfattaren Carl Otto Werkelid tala om sin bok Hon kallades Daisy – att finna en farmor.

När kronprinsessan Margareta första gången fick se Sofiero tyckte hon att ”hela stället verkade mera som den förtrollade skogen, där sagoprinsessan låg och sof!”. Med stor entusiasm angrep hon det dystra slottet både ut- och invändigt, och förvandlade det till den blommande slottspark vi känner idag. Mitt i sin livsgärning gick hon bort, bara 38 år gammal.

När nu sondottern prinsessan Christina återvänder till Sofiero under söndagen har hon – tillsammans med journalisten Carl Otto Werkelid – i arbetet med boken Hon kallades Daisy – att finna en farmor fått möjlighet att postumt lära känna sin farmor. De har gått igenom brev, fotoalbum och talat med släktingar – och fram träder en passionerad, ambitiös, medkännande men också blyg människa. ”Det finns inte många bilder där hon tittar mot fotografen, utan blicken är oftast fäst åt ett annat håll”, säger Werkelid till dagens moderator Ulf Dahlström.

– Jag tycker att det är ganska talande för hennes person att vår dåvarande statsminister Hjalmar Branting i sitt förstamajtal på Gärdet sa om hennes död ”nu har solstrålen på Stockholms slott slocknat”, säger prinsessan Christina.

Prinsessan noterar att hennes farmor hade god personkännedom. I ett brev till en släkting beskriver hon de fem barnens karaktärer. ”Den yngste var väl två vid det tillfället, och den äldste 12 – och hon beskriver dem på pricken som jag minns dem senare i livet”, berättar prinsessan Christina.

Att flera av de fem barnen fick namn som i kungliga sammanhang stack ut, skrevs det ibland långa kritiska artiklar om i tidningarna. Det roade kronprinsessan Margareta som klippte ut artiklarna och satte dem i sina album.

– Det där är ju något som går igen”, konstaterar prinsessan Christina. På den tiden var Edmund som min egen pappa kallades, Sigvard eller Bertil inte lämpligt. Nu är Estelle inte kungligt nog.

– Nu har jag själv ett barnbarn som heter Edmund. Det tycker jag är trevligt.