Under 1700-talets allra första år gifte sig den västgötska prästddottern Margaretha Tenggren, namngiven efter sin farmor från Ängsö, med den tio år äldre krigsprästen och korpralsonen Laurentius (Lars) Tengbom. Han var av den Tengenebördiga ätten Hare, vilken räknar sin stamfader till Jonas Benedictus Lepus, kyrkoherde i Tengene från 1565, hovpräst hos Johan III och undertecknare av religionsmötesbeslutet 1593, då Sverige förklarades protestantiskt.

Tengbom och det stora nordiska kriget

Laurentius Tengbom avslutade sina fyra år långa präststudier i Lund år 1700, och for därefter ut i Europa som krigspräst i general Karl Gustav Ulfsparres Skaraborgs-regemente. Det stora nordiska kriget pågick, vilket innebar att det svenska stormakts-väldet stod under ständigt hot från Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Tengbom fick vara med om den svenska arméns framgångar på kontinenten under seklets allra första år. Han fick senare också erfara det skaraborgska regementets fullständiga undergång.

Med kung Karl XII i ledningen marscherade armén 1706 för första gången mot Ryssland. Inledningsvisa framgångar där, med gynnsamma fredsvillkor för Sveriges del, gav mersmak. Ulfsparres regemente kom senare att lida stora förluster i det segrade slaget vid Malatitze 1708, men värre skulle det bli. Infanteriet försvagades påtagligt av den följande hårda vintern: 32 av de västgötska soldaterna lär ha frusit ihjäl och ett otal amputationer måste genomföras. I det ödesdigra slaget vid Poltava i juni 1709 deltog det redan mycket reducerade Skaraborgs regemente med 500 man. Nära nog ingen av dessa lämnade slagfältet med livet i behåll.

Kyrkoherde i Främmestad

Det är inte att undra på att Laurentius Tengbom efter nästan tio år ute i fält, och kanske i synnerhet efter Poltava, var angelägen att etablera sig i sin hembygd där han vid det här laget hade både fru och barn. 1710 tog han sin kompletterande pastorexamen och kort därefter lämnade svärfar Bengt Tenggren sin kyrkoherdepost i Främmestad till förmån för Laurentius och Margaretha.

Tengbom var inte helt nöjd med sin lott. I likhet med sina företrädare föreslog han att Främmestad skulle slås ihop med Tengene och att han skulle bli pastoratets kyrkoherde, något kung Karl XII, enligt herdaminnet, hade lovat honom 1716. Härav blev intet, och vid en senare ansökan fick Tengbom avslag.

En pietistisk prost

Med Laurentius Tengbom inleddes en ny era i Främmestads historia. Mot slutet av 1600-talet hade det i Tyskland vuxit fram en väckelserörelse, Pietismen, som menade att protestantismen hade kommit att försumma den personliga religionen och det religiösa livet, och i stället i allt för hög utsträckning ägnat sig åt intellektuell elitism och religiösa formalia. Drag av de här tankarna fanns senare i Tengboms predikningar, och frågan är om han inte tog intryck av rörelsen under sin tid som krigspräst i Tyskland under början av 1700-talet.

De pietistiska idéerna, med sina tidigdemokratiska inslag, väckte naturligtvis gehör ute i bygden. Laurentius Tengboms predikningar fick med tiden allt fler besökare, och socknens blomstringstid var ett faktum.

1735 gick Laurentius Tengbomm, som i herdaminnet beskrivs som ”en uppbygglig, stilla och saktmodig man, bort, 66 år gammal. Prostinneänkan Margaretha, född Tenggren, levde i ytterligare tre decennier och blev hela 87 år.

Ättens siste präst

Det gick bra för Laurentius och Margarethas barn. En son blev sedermera borgmästare i Hjo och en dotter kom att gifta sig med välbärgade bönder. Den mest framträdande av
barnen var emellertid Andreas Tengbom, släktens allra siste präst. Kort efter Laurentius död tog den unge Andreas över som kyrkoherde i Främmestad.

Främmestad och herrnhutismen

Inte bara påverkades Tengbom av sin pappas prästgärning – via domprosten i Göteborg,
Andreas Hilleström, tog han också starkt intryck av de nya herrnhutistiska idéerna ifrån Tyskland. Grunden i herrnhutismen är det känslomässiga bandet mellan individen och Jesus; mindre avseende fästs vid rätt förhållningssätt till Bibeln.

I herdaminnet beskrivs Andreas Tengbom som en ”stilla, saktmodig, trogen och nitisk
lärare”, men han måste också ha haft en otrolig dragningskraft. Under Tengboms tid som präst kom Främmestad att framstå som herrnhutismens medelpunkt i Västsverige:

[…] dit folk strömmade till från angränsande socknar i stora skaror, hvarvid många af hans åhörare genom hans dimdrande lagpredikningar uppskakades, så att de svimmade, fingo paroxysmer [anfall] och konvulsioner. (Från En forskningsresa till Herrnhut., N. Jacobsson, 1900)

Tengboms kris

Tengbom förlorade så småningom greppet om sin växande åhörarskara som nu började bilda egna separatiströrelser. Ett par av de mest hängivna lät hålla ett passionsspel på herrgården Stora Bjurum. Här skildrade man i en teateruppsättning Jesu sista tid. Sjuka människor ska vidare ha helats och ogifta män och kvinnor sovit tillsammans och lär ha haft utomäktenskaplig samvaro. Händelsen betraktades med bestörtning av sin samtid och gick till historien som Passionsspelen på Stora Bjurum.

Även om Andreas Tengbom inte själv uppmanat till den här graden av religiöst liv, ansågs han från traditionellt kyrkligt håll som en av de främsta representanterna för väckelserörelsen, och blev därför föremål för en utredning. Han ställdes till svars av domkapitlet i Skara men svarade, enligt herdaminnet, ”väl på alla frågor” och fick fortsätta som kyrkoherde. Han uppmanades dock att inte läsa något före sina predikningar och fick skrifligt lova ”att söka motarbeta all den oro och kyrkoväsende, som på en tid uppkommit inom församlingen”.

Med hjälp av den karismatiske missionären Elias Östergren återfick Tengbom kontroll på sin församling igen. ”Tengbom blef så intagen i honom, att han nödgade honom att stanna där i tre månader”, står det i En forskningsresa till Herrnhut från 1900.

I församlingens minne

Andreas Tengbom , som hädanefter kom att predika mycket mer restriktivt än tidigare, fick ett närmast helgonlikt minne i bygden. Ur Skara stifts herdaminne:

En natt då han icke kunde sofva, steg han upp, gick åt stallet, sadlade sin häst, satte sig upp och lät honom med lösa tyglar gå hvart han ville. Hästen gick då stora vägen förbi Baljefors. Tengbom varsnade ljus i ett fönster och gick in. Der låg då en sjuk menniska, kämpande med förtviflan.

Andreas Tengbom, död 1774, var gift med prostdottern Christina Lennaeus (1698-1791) av ätten Hökhufvud. Paret fick inga barn.

En kyrkobyggare

Laurentius Tengboms äldsta dotter, tillika Andreas Tengboms syster Annika Tengbom (1707-1776) är den som för den beskrivna släkten vidare. Bland alla bönder som kommer att prägla hennes ättlingar är det en som sticker ut särskilt.

Dottern Maria gifte sig nämligen med en änkling från tyska Thüringen: kyrkobyggaren Adam Pickel. Paret bosatte sig i Almetorp, den gård som en gång förfadern Bengt Tenggren köpt åt sig och sin familj. Adam Pickel kom under årens lopp att stå bakom uppföranden av åtskilliga byggnader runt om i Västergötland, däribland Främmestads nya kyrka. Formen på byggnaden har beskrivits som originell, och det har föreslagits att Pickel tagit intryck från sin tyska hembygd.

I Främmestad nya kyrka återfinns alla de ovan beskrivna prästerna på Series Pastorum-tavlan, tillsammans med en vers som får sammanfatta den här prästätten:

Guds ord vi haver förkunnat för menniskor i denna bygd,
Tröst, hjelp från Gud vi unnat, sökt främja heder tro och dygd