Att Ängsö-prosten Georg Andreaes dotter Margaretha Wessman kom att gifta sig med en präst föll sig naturligt. Den utvalde var den sannolikt något äldre Peder Trottonis. Redan 1625, då Margaretha rimligtvis ännu var ett barn, var han student i Uppsala. Under det pågående 30-åriga kriget tjänstgjorde Trottonis som krigspräst i Tyskland, vilket onekligen var en dramatisk tid i hans liv. Inte bara fick han uppleva ett stycke svensk historia på relativt nära håll när kung Gustav II Adolf sköts i Lützen 1632 – Trottonis blev själv tillfångatagen tre gånger, träffad av skott och, skriver Skara stifts herdaminne, ”illa blesserad”.

Wessman till Västergötland

Efter tiotalet år ute i fält återvände Trottonis 1641 till Sverige. Det följande decenniet bör han ha gift sig med Margaretha Wessman. 1645 lyckades han få möjlighet att tillträda som kyrkoherde i Åsarp utanför Falköping, något som dock aldrig blev av. Året därpå fick han med drottning Kristinas nådiga tillstånd i stället tjänst som den allra första kyrkoherden i en annan liten västgötasocken, Främmestad, som vid den här tiden skildes från Tengene pastorat. En gång för alla fick den unga Margaretha lämna sitt Ängsö och ge sig hän rollen som västgötsk prästhustru. Som underhåll fick paret gården Stommen Annestad i socknen.

Annestad gav inte någon större avkastning till det prästerliga paret. Trottonis föreslog därför att Främmestad och Bärebergs socknar skulle återföras till Tengene pastorat, och att Trottonis själv blev kyrkoherde i Tengene. År 1650 begav han sig till Stockholm, förmodligen för att möta konsistoriet (den kyrkliga myndigheten) med sin förfrågan. På vägen upp insjuknade han och fick uppehälle hos sin svärfar Georg på Ängsö. Här avled Peder Trottonis en kort tid senare.

Konserveras

Inför Peder Trottonis olyckliga resa till Stockholm tillträdde Elavus Benedicti från Tengene som vice pastor i Främmestad. Vid Trottonis död utnämndes ynglingen till ny kyrkoherde i församlingen. För att inte prästänkan skulle hamna på bar backe inbjöd tidseran till änkekonservering, det vill säga att den nye prästen gifte sig med företrädarens änka för att säkra både sin och hennes position. Det här skicket ansågs under 1600-talet som gynnsamt för alla parter, inte minst för kvinnan själv, men minskade successivt vid seklets slut. Vid det laget hade pensionskassor för prästänkor blivit allt vanligare.

Elavus Benedicti, prästvigd bara två år tidigare ”utan att hafva besökt någon högskola”, som herdaminnet skriver, gifte sig alltså med Margaretha Wessman och bosatte sig på Annestad gård.

Familjen växte med flera söner och åtminstone en dotter de följande åren och Annestad räckte inte till för parets försörjning. Av församlingen erhöll de därför även gården Bäck dit de flyttade. Elavus kom härefter att benämnas ”hr Elof i Bäck”.

Herr Elof i bäcken

Om yrkes- och familjelivet var en fröjd, var fallet ett helt annat med grannsämjan. Med sin granne, länsmannen Olof Jonsson, hamnade Elavus Benedicti i en ägotvist. Meningsskiljaktigheterna ledde inte bara till en rättslig konflikt – den urartade fullständigt. Jonsson gick så långt som till att riva bron vid Främmestad, och för att kunna ta sig till sin predikan tvingades Elavus vada över ån, och enligt herdaminnet, ”trädde våt som han var upp i kyrkan.”

När de två stridande männen skulle göra upp i Bärebergs gästgivaregård var det nära att gå så långt som till handgemäng, enligt herdaminnet. Det blev landshövdingen H. Stake som fick använda allt sitt inflytande för att lugna ned situationen. Dessvärre lyckades konflikten inte lösas, utan fortsatte en generation senare. Elavus son och efterträdare Bengt benämnde till exempel en son till Olof Jonsson som ”enfaldig” i en husförhörslängd, utan närmare motivering.

En dygdesam ensörjande moder

1677 avled Elavus Benedicti och det blev Skarabiskopen Anders Omoenius som höll i begravningsceremonin. Benedictis eftermäle var av varierat slag. Skara stifts herdaminne skriver: ”Han var en lärd och alfvarsam man, måhända nog mycket begifven på processer med sina grannar.”

Margaretha, änka på nytt, behövde inte flytta från Bäck. Hennes mellanson Bengt tog tillfälligt över som präst i Främmestad till ”hjelp åt sin ensörjande moder”. Två år senare gick den ”ehrborna gudfruktige och dygdesamma” Margaretha själv bort, troligtvis i dryga femtioårsåldern.

Ännu i dag står på Främmestads gamla kyrkplats en stor sten med den enkla inskriptionen ”1677” – Elavus dödsår. Enligt den lokala traditionen är det här prästparet är begravda.