Från hovet till Ängsö (En prästsläkt, del I)

Ängsö kyrka och slott, ur Suecia antiqua et hodierna, sent 1600-tal.

Den tidigast dokumenterade personen i den prästsläkt som står inför en presentation i ett antal inlägg framöver hette Sven Torlisson. Han föddes rimligtvis under sent 1400-tal eller under tidigt 1500-tal. Hur och var denne tillbringade sina levnads dagar är inte känt för eftervärlden. Av hans son däremot finns det mer påtagliga spår, och det i Riddarhus-genealogin.

Svenonis som lämnade Johan III

1552 blev Torlissons son Johannes adlad av Gustav I (Vasa), förmodligen till följd av att i flera år ha arbetat nära hovet på ett förtjänstfullt sätt. Ett tjugotal år senare sitter Gustav Vasas andre son, Johan III, på Sveriges tron, och Johannes återfinns på en position som kungens sekreterare.

Centrala delar av Johan III:s regeringstid präglades av kyrkomotsättningar: den så kallade liturgiska striden. Kungen hade för avsikt att överbrygga klyftan mellan katolicism och protestantism, vilket tog sig i uttryck i tvingande åtgärder för kyrkan. Kung Johan lät 1576 trycka en ny kyrkohandbok, Liturgien (även kallad Rödboken), som skildrar en mässordning tydligt inspirerad av den romerska och helt på tvärs med det sparsamma svenska kyrkobruket, en gång i sin tur utformat av Gustav Vasa. Att den nye kungens kyrkopolitik uppfattades som kontroversiell hos landets biskopar och kyrkoherdar står utom tvivel. Historikern Lars-Olof Larsson skriver i Arvet efter Gustav Vasa (2005):

I strängt taget alla stift, även där biskoparna var trogna kungatjänare och verkligen
vinnlade sig om den nya liturgin, mötte alltså nyordningen en latent motvilja från det
prästerliga fotfolket.

I vilket läger vår Johannes hade sin lojalitet går bara att spekulera i – man ska väl i
sammanhanget ha i åtanke att det var av just Gustav Vasa han blev adlad en gång i tiden. Hur som helst valde han att överge sin sekreterarplats vid hovet och lät sig prästvigas ”i anseende till oroliga tider och af kärlek till religionen”, som det står i Svenska adelns ättartavlor. Sitt efternamn Svensson latiniserades följaktligen till Svenonis.

Vad mer är, Johannes Svenonis upphävde sitt adelskap. Han ”förseglade då sitt adelsbref med allvarsam befallning att ingen av hans efterkommande skulle understå sig att detsamma uppbryta eller begagna sig deraf.” Därmed lade den gode Johannes grunden till en prästätt som skulle förbli i två sekel, med en initial bas i Västmanland.

Georg Andreae på Ängsö

Johannes Svenonis sonson Georg Andreae, eller Jöran Andersson som han ursprungligen hette, följde i sin farfars fotspår och lät sig prästvigas. Om uppväxten vet vi inte mycket; fadern beskrivs lite knapphändigt som ”Prost och Kyrkoherde inom Westmanland”. Den unge Georg lär alltså inte ha haft allt för långt till Uppsala där han 1601 påbörjade sina präststudier. Bland annat läste han under sin studietid aritmetik (räknelära) och fysik.

Efter fem år i lärostaden prästvigdes Georg Andreae och fick snart en komministertjänst i Romfartuna socken, ett par mil norr om Västerås. Här arbetade han efter 1609 under kyrkoherden och sin blivande svärfar Johannes Mathiae. Mathiae var ursprungligen en borgarson från Västerås, född 1560. Denne verkar ha varit en mycket kompetent yrkesman; han skrev under Uppsala mötes beslut 1593 – där Sverige en gång för alla förklarades som ett protestantiskt land – och i Westerås stifts herdaminne står att han ”war af biskopen och alla i stiftet mycket aktad för sin ordning och allwarsamhet.” Ingen mindre än den store biskop Johannes Rudbeckius höll i Mathiaes likpredikan 1623.

Johannes Mathiaes änka Justina fick se flera av döttrarna framgångsrikt bortgifta. En av dem, Anna, gifte sig med vår huvudperson, komministern Georg Andreae.

1624 utsågs den nygifte Georg av patronen på Ängsö slott, Arvid Posse, till kyrkoherde på Ängsö. Åke Nisbeth skriver i ett informationsblad till Ängsö:

Från Nils Abjörnssons tid [1300-tal] intill 1600 talets slut var det herrarna till Ängsö som svarade för kyrka och präst och t o m i vissa avseenden var i biskops ställe.

Patronatsrätten till Ängsö kyrka fordrade att kyrkoherden upprätthöll en god relation med slottsherren även efter det att prästen blivit vald. Det här verkar Georg Andreae både ha förstått och agerat efter, i synnerhet sedan familjen Sparre tagit över ägarskapet 1630. Exempelvis kom en son till Georg senare i livet att som sekreterare
följa den jämnårige Pehr Sparre till det kejserliga hovet i Wien, där Sparre var ambassadör.

Georg Andreae förblev kyrkoherde på Ängsö till sin död 1654. I herdaminnet står att han ”Omtalas föga under de 30 år han war härstädes.” Det enda egentliga som nämns om honom är att han predikade på prästmötet 1630.

Vid en prästs bortgång låg det på änkan att inom ett år flytta från prästgården. Änkan Anna stannade i två och ett halvt, vilket enligt herdaminnet ”berodde af Patroni både godhet och magt.

Av Georgs barn blev det sonen Andreas som gick i sin fars prästerliga fotspår. Denne kom milt sagt inte att göra samma självklara resa som fadern. Men om det får vi fördjupa oss i nästa del 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.