Nyligen släpptes boken Gustav III:s armé av Martin Markelius, som berör kungens krig mot Ryssland 1788-90 med ett särskilt fokus på uniformerna. Här fokuserar jag på en av alla soldater som deltog i slagen, Per Knutsson Högman.

Norr om den medeltida staden Vimmerby, alldeles invid den numera tudelade sjön Krön, ligger Smålandssocknen Södra Vi. När Per Knutsson föddes just här en majdag 1764, var han den senaste släktlänken av många generationer Södra Vi-bor före honom. Per Knutsson var sin hembygd trogen i hela sitt liv, men blev ändå den mest bereste personen i sin släkt.

För att säkerställa sin försörjning – att vara en småländsk torpardräng var väl inte överväldigande lukrativt – tog Knutsson värvning som soldat vid Kalmar Regemente och erhöll både ett soldattorp (Målebo) och ett soldatnamn: Högman. Namnet delade han med sin företrädare och kom sig av roten han tillhörde – Högerum. För eftervärlden framgår även den nyblivne soldatens längd: ”5 fot 7 tum”, vilket bör motsvara 1,67 meter.

Eftersom fadern var död sedan flera år, flyttade även Pers 60-åriga mor Ingeborg in i torpet. Hushållet växte snart ytterligare med två söner, men ingen av dem överlevde småbarnsåren.

Sommaren 1788 lät kung Gustav III förklara Ryssland krig, huvudsakligen för att ta tillbaka de förlorade svenska områdena och för att försöka hindra den ryska inblandningen i svenska angelägenheter. Den 24-årige Per Knutsson Högman hade knappast tidigare sett något annat vattendrag än den lilla smålandssjön Krön och skulle nu plötsligt ge sig ut med ett stridsfartyg på Östersjön. I juni samma år gick färden från Karlskrona till Finland.

Den första striden på det väldiga havet har gått till historien som Sjöslaget vid Hogland, och pågick i sex timmar den 17 juli 1788. Ryssarna var betydligt fler till antalet men svenskarna hade ett överlägset artilleri. Resultatet blev 300 döda svenskar och 600 döda ryssar. Efter slaget drog sig svenskarna tillbaka till Sveaborg utanför Helsingfors för att slicka såren. Efter fyra månader reste manskapet till Karlskrona inför vintern.

Sommaren 1789 ägde ett flertal sjöslag rum: det större av dessa kallas Första slaget vid Svensksund där 1500 svenskar stupade, mot ryssarnas 1000 man. Allt som allt dog 50 000 svenska soldater under det två år långa kriget, men de allra flesta gick bort till följd av olika farsoter och inte i strid.

Den avgörande striden stod den 9 juli 1790 och kallas för Andra slaget vid Svensksund, och räknas som ett av de största sjöslagen på Östersjön genom tiderna. För svenskarna innebar det en stor seger; ryssarna gjorde däremot enorma förluster i både manskap och fartyg.

Det är mycket osäkert om Per Knutsson Högman själv deltog i det här avgörande slaget. I en kyrkboksanteckning från långt senare står det att Högman ”deltog i Sjöbataillerne 1788, 89 o 90. Blef under ofvan nämnda tid fången af Ryssarne”. Det framgår inte när under de här åren han blev tillfångatagen, däremot anges det att han släpptes fri först efter arton veckor: alltså var Högman rysk fånge i fyra och en halv månad. Det troligaste bör väl vara att han blev frihetsberövad på våren 1790, möjligtvis i samband med Slaget vid Valkeala den 29 april. Fyra månader senare, den 14 augusti, avslutades fredsförhandlingarna i Värälä. Ett av de svenska kraven var att samtliga svenska fångar skulle friges utan lösen. Det får väl anses som sannolikt att Per Högman var en av dessa.

Det blev inte många lugna år i Målebo soldattorp med hustrun och modern. Fyra år efter striderna på Östersjön infann sig Högman på ett skepp i riktning mot Köpenhamn. Här ingicks 1794 ett väpnat neutralitetsförbund mellan Sverige och Danmark, riktat mot andra krigförande europeiska stormakter. De svenska soldaterna hade nu, under de pågående Franska revolutionskrigen, som uppgift att upprätthålla neutraliteten och förhindra intrång från de stridande länderna, framförallt Frankrike och Storbritannien. Vi känner till att Per Knutsson Högman, förmodligen av just den här anledningen, år 1796 befann sig ”åt nordsjön”.

Per var tillbaka i Södra Vi året därpå och kunde vara vid sin sjukliga hustrus sida när hon, bara 37 år gammal, gick bort.

Den 33-årige änklingen och hans drygt 70-åriga mor skulle inte förbli ensamma någon längre tid i soldattorpet. Mot slutet av 1797 gifte sig Per inne i Vimmerby med den tretton år yngre Ingeborg Månsdotter som var född och uppvuxen i staden. Under seklets allra sista år föddes parets första son, Johan Magnus och de närmaste två decennierna utökades familjen med ytterligare en son och fyra döttrar. Till skillnad från de två sönerna från Pers tidigare äktenskap skulle alla dessa barn uppnå vuxen ålder.

Trots att Per Knutsson Högmans fru under 1800-talets början födde barn på löpande band, finns det ingen anledning att idyllisera familjelivet på Målebotorpet. Per var borta stötvis i längre perioder och tiden måste ha präglats av otrolig oro för honom. Generalmönsterrullorna för 1807 avslöjar till exempel att han just detta år befann sig i Pommern. Pommerska kriget hade nått sitt sista år, och Sveriges (mer specifikt kung Gustav IV Adolfs) mål med deltagandet var att störta Napoleon.

1813 var Per med i det så kallade ”stora folkslaget” vid Leipzig 1813, som var en del av det ovan nämnda Napoleonkriget mot Frankrike. Sverige stod på de allierades (främst Englands, Rysslands och Österrikes) sida, vilka också gick segrande ur slaget där inte mindre än en halv miljon soldater deltog. Författaren Claes Livjin, som var på plats, skrev: ”Du kan ej föreställa dig något så ohyggligt som Leipzig. Föreställ dig det man räknar der 25 000 lik. Och sedan stinker det kring hela staden, att alla luktorganer äro i högsta retelser.”

Fredsfördraget, som undertecknades i Kiel 1814, och det faktum att Danmark-Norge tillhörde den förlorande sidan, påverkade i högsta grad även Per Knutsson Högman. Norge tillföll nämligen Sverige, vilket inte norrmännen accepterade, utan förklarade sig självständiga. Den svenske kungen svarade med ett fälttåg mot Norge, där Högman ingick i den svenska armén. Efter ett kort men blodigt krig tvingades till slut norrmännen acceptera det som sedermera blev den svensk-norska unionen. Alltsedan det här fälttåget har inte Sverige varit i krig.

Över femtio år gammal var det hög tid för Per att lämna soldatyrket. I soldatrullorna för 1817 står det om honom:

Tjent länge och väl samt bevistat sjö Bataillarne åren 1788, 89 och 1790, jemte sista Fältslagen i Tyskland och Norrge, begärde få avsked med anmälan till understöd.

Som pensionerad soldat måste Högman lämna soldattorpet. Det blev en 18 år ung man vid namn Petter Snygg som nu flyttade in till Målebo och fick soldattjänsten. Per och hans familj bosatte sig i stället i den lilla stugan Hjelmshorvan under gården Fågelhem i Södra Vi.

1820-talet gick hårt åt paret Per och Ingeborg. Högman benämndes i husförhörslängden som ”ofärdig”; handikappad alltså, och de båda sades vara ”orkeslösa”. 1829 lämnade de över Hjelmshorvan till sonen Nils Petter och flyttade tillsammans med den tolvåriga dottern Lovisa till backstugan Löthen.

Året dessförinnan blev Per Knutsson Högman kyrkväktare i Södra Vi socken, antagligen som ett tack från församlingen för de nära trettio år av sitt liv han vigt åt det militära. Det är lätt att föreställa sig den böjde, åldrade mannen, klädd i sin hatt, sin blå rock och stödd på sitt ”spanskrör” på väg mot kyrkan i alla väder.

Tack vare bouppteckningen kan det konstateras att Per, likt många soldater, var en läsande människa. Psalmboken var mycket vanlig i de flesta hem, men utöver en gammal upplaga av denna, ägde Högman även en bibel vilket var relativt ovanligt för allmogehushåll. Ytterligare en bok fanns i hans ägo, nämligen ”örtegårds sälskap”, vilket måste vara fråga om den tyske psalmboks-författaren Johann Qvirsfelds Himmelska örtegårds-sällskap, utgiven i Sverige 1806:

bestående uti XLI [41] samtal, imellan Christum och en trogen själ, med bifogade dageliga morgon- och afton- samt bättrings- skriftermåls- nattwards- och kyrko-böner.

Per Knutsson Högman förblev kyrkväktare i Södra Vi intill sin död. Den 28 juni 1832 avled han i sin hemsocken, 68 år gammal.

Lästips: Markelius, Martin (2020), Gustaf III:s armé, Medströms Bokförlag.