Den olycksdrabbade prästsonen (En prästsläkt, del II)

Andreas Georgi Engzelius, son till den långvarige 1600-talsprästen Georg Andreae på Ängsö, studerade enbart i Västerås och prästvigdes året innan hans pappa gick bort. Planen var utan tvekan att Andreas skulle ta över som kyrkoherde på Ängsö efter faderns bortgång 1654. Kanske bedömdes prästsonen vara för ung vid tillfället, för i stället för honom insattes den Uppsalautbildade Petrus Magni Rompherus som prost på ön.

Präststriden på Ängsö

Andreas gav trots allt inte upp sin strävan att bli kyrkoherde på Ängsö. Han bodde kvar hos sin mamma på prästgården och var församlingen behjälplig. Den nye prästen var inte road. Enligt herdaminnet gjorde Andreas honom ”mycket beswär och förtret” och deras tvister beskrivs som ”både löjliga och förargliga”.

I det här läget skulle väl Andreas ha blivit utslängd från Ängsö utan vidare om inte förlikning så småningom nåtts. Där slogs fast att Petrus Magni fick fortsätta som öns kyrkoherde, och Andreas tilläts bo kvar på Ängsö. För fridens skull sattes dock den sistnämnde som hovpräst hos kung Karl X Gustavs riksstallmästare greve Gustaf Adam Banér – även kallad ”Dulle-Banéren” (’tokiga Banér’) – bosatt på Målhammar herrgård i Björksta socken, strax utanför Västerås. Utnämningen var inte enbart en välsignelse, skulle det visa sig.

Grevestriden om Björksta

Greve Banér tog verkligen rollen som Andreas beskyddare på allvar. Efter att den tidigare pastorn i Björksta hade gått bort tog Banér chansen att föreslå sin hovpräst som byns nye kyrkoherde. På så sätt skulle greven få utökad insyn och inflytande i församlingsfrågorna. Det här verkar den kyrkliga myndigheten – det så kallade konsistoriet – med nyktra ögon ha insett. Det blev ett blankt nej för Andreas som ny prost i socknen, och andra kandidater presenterades. Dessa förkastades av den envise greven som ömsom började locka, ömsom hota traktens bönder att hålla med honom i prästfrågan. Konsistoriet var orubbliga i sitt beslut, vilket resulterade i att Banér hotade med att gå till Kungen med frågan.

Konsistoriet svarade i sin tur med en varning: att låta regeringen besluta om prästvalet i Björksta över greve Banérs huvud. Banér blev ursinnig. Via sockenbönderna lät han hälsa:

Vill Konungen eller Biskopen sätta in någon, må så wara, men med hans samtycke sker det aldrig, och förr skall jag förwerka min hals än någon skall twinga mig att samtycka till någon prest i Björksta.

Till slut lyckades konsistoriet utnämna en präst ”utan att fråga efter Grefvens samtycke”, konstaterar herdaminnet. Andreas Engzelius blev det inte.

Hamnar i onåd

Andreas skulle dras in i ytterligare en av sin herres olyckliga historier. I samband med den beskrivna präststriden i Björksta gifte sig greve Banér med Katarina Lillie. Allt vore härmed frid och fröjd om inte Banér kort senare inlett ett förhållande med Maria Skytte af Duderhof. De båda levde öppet och reste tillsammans, vilket inte bara var uppseendeväckande – det var också brottsligt. Det okonventionella paret ställdes inför rätta och Banér fick svära ed på att hans förhållande till Skytte inte var av intim natur, vilket fick till följd att han varnades av rådet och förvisades från hovet.

En tid senare gick Banérs fru Katarina hastigt bort, och bara veckor senare hade greven för avsikt att gifta om sig med sin älskarinna. Kunde hans hovpräst Andreas Engzelius tänka sig att viga paret? Här skiljer sig berättelserna åt. I E.K. Tegnérs Svenska bilder från sextonhundratalet (1896) står att ”Nio dagar efter den förstnämndas död hade han [Banér] nämligen genom sin ’hofpredikant’ Engzelius låtit sammanviga sig med Maria Skytte.” I herdaminnet däremot återfinns en annan version:

Han [Banér] hade nu öfvergivit sin Engzelius och snöpligen bortdrifvit honom, emedan han icke wågade sammanwiga sin Herre med en Fröken Skytte.

Den olycksalige Andreas Engzelius tvingades nu bort från Ängsö, och det innebär att släkteran där obönhörligen nått sitt slut. Greve Banér drevs kort senare i en sex år lång landsflykt men benådades och fick till slut sin Maria Skytte på laglig väg.

Fler svårigheter

Efter att i flera år ha associerats med greve Banérs affärer hade Andreas gjort sig yrkesmässigt omöjlig. Han vände sig till konsistoriet för att få en ny prästtjänst, men fick ”afslag i allt hwad han sökte och dömdes till att priveras.” Han blev alltså fråntagen sin ämbetstitel.

Tiden som följde blev svår för Andreas Engzelius. Vid den här tiden bör han ha hunnit gifta sig med Gertrud Håkansdotter och fått flera barn, så det fanns många munnar att mätta. Han kom att leva ”här och där”, skriver herdaminnet, innan han fick tjänst inom det militära. Tydligen gjorde han mycket bra ifrån sig, för när han efter några år sökte sig till Kungsåra församling fick han både krigskollegiets och kung Karl XI:s rekommendation, och för första gången i sitt liv var han kyrkoherde över en egen socken.

1670, kort efter utnämningen, dog Andreas Engzelius, knappast mycket mer än 40 år
gammal. Hans barn kom sedermera att ägna sig åt klockaryrket och det är därför inte via Andreas ättlingar som prästätten lever vidare i ytterligare ett sekel. Det är i stället hans syster Margarethas förtjänst. Om henne ägnas nästa del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.