Bengt Tenggren hade bara hunnit studera i Uppsala i ett år när hans far Elavus Benedicti 1677 gick bort. Den blott 22-årige sonen fick då rycka in som vikarierande predikant i Främmestad, vilket han uppenbarligen gjorde med framgång. Året därpå begärde församlingen honom till kyrkoherde. Det här gillades inte av konsistoriet (den kyrkliga myndigheten) som ansåg honom alldeles för ung och oerfaren för ämbetet. De hotade med att ta ifrån Tenggren hans prästtitel och i värsta fall fängelsestraff om han trotsade deras förbud och fortsatte att predika i socknen.

Kyrkoherde med förhinder

Den unge Tenggren kallades in till konsistoriet för att ställas till svars för sin olovliga tid som präst i hemsocknen. Han medgav där ”att han var alldeles otjenlig till pastor och förklarade sig nöjd, om Främmestad åter lades till Tengened och han blefve der komminister.”

Den gamle generalen Per Hierta, som ägde Främmestad säteri, gav Bengt Tenggren sitt fulla stöd. Med församlingen i ryggen lät Hierta vidarebefordra fallet till kung Karl XI. Kungen avgjorde saken med att ge Tenggren fullmakt till herdetjänsten i Främmestad och hänvisade till att den unge prästen tidigare hållit en provpredikan i domkyrkan. Det bör kanske tilläggas att Tenggrens beskyddare, Hierta, två år tidigare ska ha räddat den hästburne kungen i samband med slaget vid Lund, då majestätet var omringad av danskarna. Det var fråga om tjänster och gentjänster, helt enkelt.

Familjeliv

I herdaminnet beskrivs Bengt Tenggren som ”lång och ansenlig”, vilket säkert gav viss
auktoritet till hans ungdom.

Snart efter sitt tillträde som kyrkoherde gifte sig den ansenlige Tenggren med länsmansdottern Christina ”Kerstin” Winbom från närbelägna Skrehalla. Tillsammans fick de åtta barn, flera av dem med namn som minner om personer i släkthistorien. Till sig och sin familj köpte Bengt Tenggren en större rusthållsgård, som nu fick tjäna som ny prästgård.

Lägersmål

Många år senare skulle den 20-åriga dottern Stina vålla Tenggren stora bekymmer när hon 1703 ”lockades” i säng med en man. Brottsrubriceringen, för det här var en kriminell handling på 1700-talet, var lägersmål. Skulle någon av parterna ha varit gifta hade handlingen betraktats som hor och varit belagt med dödsstraff. Vid lägersmål, där båda var ogifta som i det här fallet, var straffet vanligen böter och kyrkoplikt. I det avseendet hade Stina tur, för enligt herdaminnet frikändes hon från alla straff. I Viste härads dombok för de här åren tas fallet över huvud taget inte upp, så någon förklaring därtill får vi inte.

Visserligen ostraffad i lagens ögon fick Stina göra avkall på sin heder under en lång tid.
Herdaminnet anger att hon av samtiden ansågs vara ”vettvilling och öfvermaga” till sin
karaktär. Kanske till följd av hennes dåliga anseende var hon nära 40 år när hon slutligen gifte sig, då med en ryttare från socknen.

Till Gökhem

Efter 32 år som kyrkoherde i Främmestad lämnade Bengt Tenggren våren 1712 över prästgården till sin äldsta dotter Margaretha och svärson Laurentius, som nu blev det efterträdande prostparet i socknen. Själv flyttade Tenggren till Gökhem där han blev ortens nye kyrkoherde. Ättlingen Folke Tengeland skriver i Främmestad – en hembygdsbok (1962):

En sägen berättar att under Tenggrens sista tid i Främmestad gick en sjukdom, pest, och T. var ofta på besök hos sjuka och döende. Hemkommen från ett sådant sjukbesök sade hustrun till honom att han borde tvätta sig om händerna. Detta ansåg Tenggren onödigt och svarade: ’Gud bevarar mig nog’. Hustrun och barnen insjuknade och dog och i sorgen häröver sökte sig Tenggren till Gökhems pastorat, dit han flyttade 1712. Sanningen i sägnen har inte stått att få bekräftelse på eftersom det är en lucka i Främmestads dödbok för år 1711. Minst fyra barn har dock levat sedan Tenggren flyttat till Gökhem.

Det hela rör sig sannolikt om en skröna. Bengt Tenggrens hustru återfinns i dödboken som avliden så sent som 1734.

Den åldrade Bengt Tenggren sägs i herdaminnet vara ”qvick och utrustad med goda
embetsgåvor”. Vidare hade han ”på ålderdomen alldeles hvitt hår och nyttjade kalott”.

Efter knappt två år som kyrkoherde i Gökhem gick den, som svärsonen i Främmestad skriver, ”myndige och högwällärde” Tenggren bort, 59 år gammal. Begravnings-ceremonin ägde rum i Gökhem och härefter fick Bengt Tenggren sin eviga vila i ”sina fäders graf” i Främmestad, enligt herdaminnet.

Tenggrens son Elof blev den som så småningom övertog kyrkoherdeposten i Gökhem. I Skara stifts herdaminne beskrivs denne Elof rätt målande:

Han var af temligen reslig växt, brukade kalott ofvanpå sitt eget gråa hår, hade afrakadt skägg och något rödbrusigt ansigte. Det koleriska temperamentet var hos honom öfvervägande.

Nästa och sista avsnitt ägnas åt Tenggrens svärson Laurentius – den pietistiske prosten.