Sensommaren 1754 besökte det nyblivna kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika Västergötland, ett unikt besök som kvarlämnade spår.

1751 hade den gamle kung Fredrik gått bort och Adolf Fredrik, född prins av Holstein-Gottorp, besteg tronen som svensk kung. Han, en vänligt sinnad furstbiskop av Lübeck, hade av släktingen Elisabeth av Ryssland utsetts till svensk kronprins i samband med Sveriges förlust vid kriget mot Ryssland på 1740-talet. Vid sin sida hade den nye kungen hustrun Lovisa Ulrika, född prinsessa av Preussen och syster till Fredrik (II) den Store.

Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas position som nytt kungapar var inte helt okomplicerad. Visserligen var de båda släkt med Gustav Vasa – Lovisa Ulrika var även guddotter till den tidigare drottningen Ulrika Eleonora – men i övrigt framstod de som främmande fåglar för den svenska allmänheten. Dessutom hade det funnits ett visst folkligt stöd för den danske kungen Fredrik V som svensk tronföljare, ett problem som slutligen löstes genom att det svenska riksrådet lät förlova det nya kungaparets femårige son Gustav (III) med den danske kungens lika gamla dotter Sofia Magdalena. Ett lyckat arrangemang ansåg rådet, en känsla som delades av få av de inblandade.

Utmaningen för kungaparet bestod alltså i att uppnå legitimitet i Sverige, både för sig själva och sin ätt. I synnerhet den intelligenta drottning Lovisa Ulrika verkar ha tagit detta på stort allvar. Hon lärde sig svenska på oerhört kort tid, och läste allt hon kom över om den svenska historien. Resan genom Västergötland i augusti 1754 var naturligtvis ett led i att bekräfta den kungliga positionen även i bredare folklager, men besöket kom också att följa flera av upplysningsdrottningen Lovisa Ulrikas intresseområden: historia och vetenskap.

Den 8 augusti tog färden sitt första avstamp i den gamla biskopsstaden Skara, till dess invånares ”allerunderdåniges glädje”, som Stockholms Posttidningar skrev senare samma månad. Hela stadens borgerskap var församlad på torget, och knappast någon boende i Skara kunde ha missat den kungliga närvaron då ”åtskillige salfvor” avfyrades med jämna mellanrum genom hela besöket.

Därefter gick resan vidare mot Vänersborg där natten tillbringades. Den som i dag har tagit den gamla vägen mellan Halle- och Hunneberg kan inte ha undgått att lägga märke till domarringen insprängt på en kulle mellan de dramatiska bergen. Här gjorde kungaparet ett stopp, beskådade den sägenomspunna ättestupan och den så kallade ”Odens sjö” ”samt flere hedendoms teckn”. Dagen därpå fortsatte färden vattenvägen vid den då nyanlagda Karls grav, en kanal som leder in i Göta älv.

När sällskapet så ankom till Trollhättan möttes de av en helt ny slussled som utvecklats av uppfinnaren Christopher Polhem. Denna skulle i förlängningen förena Vänern med Kattegatt. Medan kungaparet åt lunch fylldes den så kallade Ekebladsslussen med vatten i vilken kungen och drottningen blev de första och enda som slussats igenom. Ett år senare brast fördämningen och flera kanalarbetare omkom.

Vid Polhemsslussen, namngiven efter ingenjören själv, vandrade kungen och drottningen ned i slussen och hälsade på arbetarna och gav dem några uppmuntrande ord innan de gick uppför den så kallade Jättestolen. Promenaden ansågs besvärlig, i synnerhet för en dam. ”Hennes Maj:t Drottningen posserade altså en väg, der aldrig tilförene något Fruntimber gådt”, skrev Stockhoms Posttidningar. Väl uppe på höjden tecknade Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika tillsammans med uppvaktningen sina namn i berget. Under årens lopp har deras initialer fått sällskap med varje generations kungligheter alltsedan dess – senast i raden av kronprinsessan Victoria 2001 – och det är inte att undra på att platsen numera kallas för Kungsgrottan.

”I mörckningen” återvände de höga gästerna till Vänersborg, och den gångna sensommardagen summerades i tidningen som lyckad men mycket mödosam. Kungaparet sades ha ”öfver berg och moras samt slippriga lerbackar til fots gådt öfwer en half mil, och besedt det största med det minsta af detta widlyftiga arbete, öfver hwilket, såsom ländande både til Rikets nytta och heder, Deras Maj:ter yttrade Deras nådiga och besynnerliga wälbehag”.

Några dagar senare avslutades resan i Göteborg, ett besök som var betydligt mer konventionellt för ett kungligt sällskap. Paret bodde bekvämt i Residenset, inspekterade trupper, besökte domkyrkan, och vart man gick sjöngs det och sköts salut.

Utan tvivel gjorde besöket i slussområdet ett starkt intryck på drottning Lovisa Ulrika. I brev hem till modern i Preussen beskrev hon entusiastiskt det tänkta kanalbygget. Arbetet kom dock att avstanna i ett halvt sekel, men monumentet av det storstilade ingenjörsprojektet från 1700-talet, liksom de kungliga inskriptionerna på platsen, finns kvar.