Kronprinsessan Märtha av Norge, född prinsessa av Sverige, hann under sin korta levnadstid göra ett starkt intryck på sin familj, sitt nya hemland – och på USA:s president.

Nu i mars är det hundra år sedan prinsessan Märtha föddes i Arvfurstens palats, det som numera är Utrikesdepartementets lokaler vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Hon var den andra dottern till prins Carl (yngre bror till den blivande Gustaf V) och den gladlynta prinsessan Ingeborg. Prinsessan Märtha och hennes syster Margaretha (1899-1977) kom att följas av Astrid (1905-35, belgisk drottning) och prins Carl (1911-2003).

Familjen trivdes aldrig i Arvsfurstens palats och valde istället att på heltid flytta ut till Djurgården, till den så kallade Byströmska villan. Somrarna tillbringades på Villa Fridhem i Östergötland och barnens uppväxt verkar ha varit idyllisk med närvarande föräldrar, åtminstone i kungliga mått mätt. I kontrast till sin yngre blyga och känsliga syster verkar Märtha ha varit en livlig flicka, full av energi. Sigvard Bernadotte minns i sina memoarer ett besök av systrarna i början av 1920-talet:

Båda dog alltför tidigt men den gången var de bara två unga flickor. Märtha, den rättframma, skojfriska typen, Astrid, blyg och försagd och sade inte mycket. […] Särskilt Märtha var jag svag för och vi var goda vänner.

I samband med mormoderns, den danska änkedrottning Louises, 70-årsdag 1921 fick Märtha på allvar upp ögonen för sin stilige kusin, den norske kronprinsen Olav. Paret inledde en romans som inte var helt utan komplikationer. Det norska kungaparet var oroliga för att paret var för nära släkt och för att en prinsessa av huset Bernadotte kunde vara känsligt bara tjugo år efter unionsupplösningen.

Paret var oskiljaktiga och när förlovningen till slut var ett faktum blev nyheten väl emottagen av allmänheten – och vigseln mellan de båda i Oslo den 21 mars 1929 beskrevs som en försoning mellan Norge och Sverige.

Under 1930-talet föddes parets tre barn Ragnhild (1930-2012), Astrid (1932) och Harald (1937). Kronprinsessan Märtha blev snabbt populär i Norge. Hon hade med sitt lättsamma sätt enklare att komma nära sitt folk än vad svärmodern hade haft och talade gärna i offentliga sammanhang. Familjelivet på Skaugum utanför Oslo beskrivs som harmoniskt och lyckligt, kanske inte helt olikt prinsessans egen uppväxt.

Andra världskriget satte stopp för det harmoniska familjelivet. Att familjen skulle kunna stanna kvar i landet efter nazisternas ockupation i april 1940 bedömdes som ohållbart. Kronprins Olav följde motvilligt med sin far till England, medan kronprinsessan Märtha och de tre barnen flydde till hennes hemland Sverige – via Sälen till kung Gustaf V på Drottningholm och därefter till det engelskvänliga kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Louise på Ulriksdal.

Att delar av den norska kungafamiljen vistades på svensk mark ansågs från svenskt regeringshåll riskabelt – Sverige skulle förhålla sig neutralt. En kort tid före krigsutbrottet hade det norska kronprinsparet genomfört ett lyckat besök hos USA:s president Franklin D. Roosevelt, och redan då fått en stående inbjudan dit om situationen i Europa kom att förvärras. Det här erbjudandet beaktade nu kronprinsessan Märtha.

Gustaf V har i efterhand fått skulden för att de norska släktingarna tvingades lämna Sverige, något som alltså inte är helt rättvist. Kung Haakon och den norska regeringen misstänkte dock att den svenske kungen var under tyskt inflytande, och därför inte att lita på.

Gustaf V telegraferade den 24 juli till Håkon VII att han erfarit att USA-resa övervägdes för Märtha och kronprinsparets barn. Såsom läget kunde överblickas på svensk sida ingav detta allvarliga farhågor för den norska dynastins framtida ställning. Han ville därför, som vän och som släkting, förorda att de stannade i Sverige där de kunde påräkna full trygghet. (Carlsson, E. 2006, Gustaf V och andra världskriget, s. 103)

Avfärden från Stockholm blev speciell. Märthas mor stack till henne sitt smaragddiadem, inlindat i tyg. Om kronprinsessan skulle få det svårt ekonomiskt, kunde hon lossa stenarna på smycket, som en gång tillhört Napoleons hustru Joséphine. Det här behövdes inte, och numera finns det i den norska kungafamiljens ägo och används ofta.

Hösten 1940 anlände kronprinsessan Märtha och de tre barnen till Washington. Där blev hon en gärna sedd gäst hos presidenten och hans fru, och kunde använda sitt förtroende till att knyta presidentens intresse till frågor som rörde Norges intressen, vilket hon gjorde med stor skicklighet och fingertoppskänsla. Tillsammans med sina barn skickade Märtha exempelvis julhälsningar till sitt folk i radio, vilket stärkte känslan av kungafamiljen som en symbol för motstånd mot tyskarna.

Det har i efterhand spekulerats kring en romans mellan president Roosevelt och kronprinsessan Märtha. Den norske historikern Trond Norén Isaksen har skrivit boken Kronprinsessens krig – Den sanne historien om kronprinsesse Märtha og Franklin D. Roosevelt och menar att de här romansryktena härrör från en svartmålningskampanj gjord av presidentens politiska motståndare. ”Det finns ingenting som tyder på att de två hade en affär”, skriver Norén Isaksen i Aftenposten.

I samband med freden 1945 anlände den norska kungafamiljen i samlad trupp till Norge. Återkomsten var triumfatorisk. Efter att svärmodern drottning Maud avlidit innan kriget var nu kronprinsessan Märtha landets första dam, och hälsades som ”nationens moder”.

Kronprinsessan Märtha hann aldrig bli drottning. 1947 hade hon opererats för sin ischias men smittades under operationen av hepatit, som sedermera utvecklades till skrumplever. Trots det fortsatte hon i det längsta att genomföra sina officiella plikter. Dagen efter sin silverbröllopsdag föll hon i koma och avled knappt två veckor senare, den 5 april 1954, 53 år gammal. Hennes man, som uppsteg tronen tre år senare sägs aldrig ha kommit över förlusten av sin Märtha. Kung Olav gifte aldrig om sig.