Fången soldat på 1700-talet

Under mitten av 1700-talet var det utrikespolitiska spelet högt – det kunde både en svensk drottning såväl som en småländsk soldat intyga.

Det var oroligt ute i Europa på 1740-talet. Kejsar Karl IV av det habsburgska Tysk-Romerska riket hade gått bort och arvsstriderna som följde var omfattande. Kung Fredrik II (den store) av Preussen (vänster bild) vägrade att erkänna kejsarens dotter Maria Teresa som ny regent och ansåg sig ha rätt till olika österrikiska territorier.

Sverige var vid den här tiden fortfarande svårt präglad av Karl XII:s försök att upprätthålla det svenska stormaktsriket, och minnet av de många kostsamma krigen levde kvar. Det kungliga enväldet var avskaffat och riket styrdes nu genom riksdagens ständer. Perioden kallades, också i sin samtid, romantiskt för Frihetstiden – en period som präglades av relativ fred. I praktiken dominerades ständerna av olika adelsfamiljer, så någon demokrati i vidare mening var knappast att tala om. Makten växlade mellan det utrikespolitiskt offensiva Hattpartiet och det mer restriktiva, ryss- och engelsktillvända Mösspartiet.

Under 1740-talet valdes den Holstein-Gottorpska furstbiskopen Adolf Fredrik, med den ryska kejsarinnans goda minne, till svensk tronföljare efter det barnlösa svenska kungaparet. Kejsarinnans förhoppning var att bandet mellan Ryssland och Sverige skulle stärkas. Hattpartiet delade inte hennes entusiasm, men kunde glädjas åt att den nye tronföljaren, som av sin samtid beskrivs som mild och försynt, helt verkade sakna maktambitioner. Frihetstiden, och adelns makt, förblev därmed intakt.

Drottning Lovisa Ulrika. Målning av Antoine Pesne.

När den nye svenske tronföljaren så gifte sig med den preussiska prinsessan Lovisa Ulrika, syster till den ovannämnde Fredrik den Store, sattes lugnet i Sverige på prov. Hon var präglad av den samtida upplysningens – och sin egen brors – idéer om upplyst despoti. Den svenska adeln betraktade hon som korrupt och som alltigenom ett hot som borde störtas. Genom mutor och knutna allianser med adelsmän, soldater och allmänhet försökte hon genomföra en statskupp för att återta den kungliga makten. Kuppen avslöjades innan den hann äga rum, och det så kallade hovpartiets anhängare fängslades och avrättades. Lovisa Ulrika och hennes man fick en officiell varning.

All denna maktpolitik framstod väl som kuriositeter för en enkel soldat ute på den småländska landsbygden. I Ingatorps socken hade man dessutom praktikaliteter att ta hand om. I februari 1749 dog den gamle soldaten i Bygdås soldattorp. Soldattorpet stod vakant fram till samma höst, då den 18-årige ”oförlovade” Carl Seldegren kunde flytta in från Sunds socken i Östergötland. Seldegrens bakgrund är mer eller mindre höljd i dunkel. I november 1731 föddes en son till soldat Måhlberg i Sund vid namn Carl, som stämmer med senare uppgifter om Seldegren, men det är inte verifierat att det verkligen är han det handlar om.

Som nytillträdd soldat med tillhörande torp måste den unge Carl Seldegren ha en fru. Det dröjde inte länge innan det realiserades. 1750 gifte sig 19-åringen med den jämnåriga pigan Catharina Jonsdotter från Ingatorp, och i rask takt fick paret tre söner tillsammans.

Dagens Bygdås.

På kontinenten fortsatte konflikten mellan Österrike och Preussen med oförminskad styrka. Den österrikiska kejsarinnan Maria Teresa kom plötsligen på att Sverige efter 30-åriga kriget hundra år tidigare lovat att bistå dem vid omotiverade aggressioner från preussarna. Hattpartiet såg därmed sin chans att sätta den Preussenfödda drottning Lovisa Ulrika på plats efter hennes kuppförsök, och samtidigt ta tillbaka de förlorade svenska områdena i Pommern. Sverige gick med på kejsarinnan Maria Teresas krav och lät under sommaren 1757 skicka 20 000 man till Pommern. En av dem var den 25-årige Carl Seldegren från Bygdås.

I september 1757 var de svenska styrkorna på plats i Pommern och striderna tog sin början. Svenskarna lyckades initialt ta preussarna på sängen, och belägrade flera nordtyska utposter under den här hösten, bland annat Peenemünde skans den 23 september.

Den svenska belägringen av Peenemünde skans 1757. Kopparstick, 1700-tal.

Men krigslyckan vände. Den svenska armén var otränad och hade efter Karl XII:s död varit underfinansierad. I februari 1758 skrev den svenska drottningen till sin bror, kung Fredrik av Preussen, förmodligen inte helt förkrossad:

Era segrar över de svenska trupperna förvånar mig inte, de borde lära sig mer av den franska krigskonsten…[1]

Vid mönstringen av Kalmar Regemente 1758, dit Seldegren hörde, bedömdes dessutom munderingarna vara mycket slitna, och ”många musköter med bajonetter ansågs vara odugliga och även en stor del av remtyget.”[2] Det var kort sagt inte ett regemente i toppform som uppträdde i Pommern.

Flera gånger under kriget besatte svenskarna Meijenkrebsskansen utanför den pommerska staden Demmin (fram till 1720 en svensk besittning). Under årsskiftet 1758-59 var det soldaterna från Kalmar regemente som hade som uppgift att försvara skansen. Motståndet från preussarna var dock massivt. I generalmönsterrullorna för dessa år hittar vi en uppgift om vår soldat, Carl Seldegren (här kallad Sellegrehn): ”Fången i Demin d: 18 Jan: 1759.

Demmin på 1600-talet.

Det visar sig att Seldegrens öde kom att delas av större delen av Kalmar regemente. Tiden i fångenskapen var hård och många dog. Några lyckades fly, andra var tvungna att själv betala lösensumman för att så småningom släppas fria. Om Carl Seldegren står det: ”Sig sjelf ranson:d d: 31 Maij 1760”. Efter ett år och fyra månader som fånge hos preussarna lyckades alltså Seldegren köpa sin frihet. Frågan är om det inte var hans hemsocken som betalade lösensumman; ett par andra soldater från Ingatorp lyckades nämligen lösas ut samma datum.

1762 avslutades kriget för Sveriges del, med få vinster men med tusentals döda och enorma statsskulder som resultat. Carl Seldegren kunde återvända hem till Bygdåsatorpet och sin familj, som han inte sett på flera år. Sensommaren 1765 fick han och hustrun Catharina sin siste son, Samuel, vars småbarnsår han till skillnad från de äldre sönerna fick ta del av.

Några fler långväga resor kom det inte att bli för Seldegren, även om han förblev soldat livet ut. Han insjuknade snart i lungsot som 1772 tog hans liv, 40 år gammal. Soldattorpet övertogs av den äldste sonen. Änkan gifte några år senare om sig med en torpare, vilken hon också med råge överlevde. Catharina Jonsdotter dog på Ingatorps fattighus under 1820-talet, då hon var en bra bit över 90 år.


[1] Rainer, Claes (2019) Lovisa Ulrika – konst och kuppförsök, Bokförlaget Langenskiöld, sid. 205

[2] Markelius, Markus (2020) Gustav III:s armé, Medströms Bokförlag, Stockholm, sid. 354

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.