Vid Brandsfjorden söder om flygfottiljen Såtenäs rinner från Vänern och inåt land en numera försvinnande liten bäck. Den går genom de urgamla byarna Noleby, Brandsölet och Boberg, för att sedan snirkla sig en smula norrut mot Råglanna i Håle och sedan vända om i södergående riktning innan den slutligen smalnar av och försvinner.

Kring den förr i tiden så livskraftiga bäcken levde människor som alla var beroende av den omgivande jorden. Hur stor gård man än hade och hur bördig marken än var, vilade dock alltid en mörk skugga över tillvaron.

Från 1700-talets slut och ett sekel framåt förunnades inga par på gården Bäcken i Råglanna en ålderdom tillsammans. Bakterie- och lungsjukdomar lämnade ständigt unga änkor och änkemän efter sig. Inte sällan hade de som blev kvar många munnar att mätta.

Hur var det då att leva i den här verkligheten, där sjukdom och död hela tiden var så överhängande?

Det verkar som att man betraktade tillvaron i tydligare kontraster än man gör i dag. Det fanns förvisso sorg och mörker. Men glädjen och ljuset, liksom tryggheten i gemenskapen och i religionen, måste ha varit mycket påtagligt för 1800-talsmänniskan. Det är påhittighet och romantik, inte förluster och sorg, som utgör stommen i de bevarade berättelserna om människorna som levde på Bäcken under den här tiden.

Änkan Kjerstin på Bäcken hade knappt 40 år gammal blivit ensam med fyra barn, och gjorde vad hon förmådde för att ekonomin skulle gå ihop. På ”en söckendag” år 1839 sålde hon ”en åttondels kanna brännvin” – en försäljning som dessvärre inte höll sig inom lagens ramar. En rättrådig man vid namn Helj angav Kjerstin, och två år senare blev hon inkallad till häradsrätten för att ställas till svars. Kjerstin svarade med att inte dyka upp i rätten men erkände via ombud sitt brott. Häradsrätten beslutade att hon skulle få böta tio riksdaler eller ”wid bristande tillgång till böterne, att undergå En veckas fängelse med arbete i Länshäktet.” Kjerstin betalade. När saken var ur världen blev nästa projekt att hitta välbärgade makar åt de unga döttrarna. Vilket hon lyckades med.

Några år senare sålde Kjerstins son Andreas ett gammalt 1700-talsskrin till Nordiska Museet i Stockholm. Skrinet hade en gång tillhört hans farmor Anna Persdotter – en av personerna på Bäcken som inte förunnades ett långt liv. Anna hade gift sig 24 år gammal med en mycket äldre lantbrukare, men enligt berättelsen hade hon i sin ungdom haft en annan friare. Denne hade givit henne skrinet som en kärleksgåva. Innan något bröllop hann stå ska den här okände fästmannen ha dött, men skrinet behöll Anna livet ut som ett minne.

En sensommardag på 1870-talet var Brandsölsflickan Kristina på väg till sin syster och passerade bäcken i Råglanna. Här fick hon syn på den unge Anders Petter från Bäcken som stod och slog gräs, och ”kärlek uppstod”. Paret kom sedermera att slå sig ner på Bäcken i Råglanna och kom att möta många hinder i livet – en period var det så illa ställt att de tillsammans med sina åtta döttrar tvingades tränga ihop sig i en liten stuga hos Anders-Petters mamma. Men Anders-Petter – en ”strävsam och idog man känd för sitt lugna sätt” – kom så småningom på fötter och kunde flytta tillbaka till Bäcken. Till skillnad från föregångarna på gården fick han och Kristina ett långt liv tillsammans.

Vid tiden för parets bortgång tog Sverige sina första stapplande steg in i den välfärdsstat vi känner i dag. De gamla byarna på slätten – som en gång var fulla av liv och dramatik, glädje och sorg – hade vid det här laget börjat tunnats ut, liksom bäcken som förenade dem.