På drottning Elizabeths och prins Philips bröllop 1947 syntes bland gästerna en äldre dam i rullstol, som lät den unga släktingen prins Richard av Gloucester leka med hennes käpp. Det kom att bli finalen för ”prinsessan av ingenting”. 25 år tidigare hade den brittiska kungafamiljens egen ”Aunt Thora” kunnat bli kronprinsessa av Sverige.

Prinsessan Helena Victoria ”Thora” av Schleswig-Holstein föddes 1870 på Frogmore House i Windsor, som tredje barnet av fem till prins Christian av Schleswig-Holstein och hans engelska hustru prinsessan Helena ”Lenchen”, kanske den mest anonyma av brittiska drottning Victorias nio barn. Victoria tyckte att dotterns livsöde var att stanna som drottningens kompanjon och sekreterare – ”en av mina döttrar bör stanna med mig i England”, skrev hon. Att ”Lenchen” skulle förbli ogift sågs kanske som väl grymt, och en passande äktenskapskandidat var i drottningens ögon den tyske prinsen Christian av Schleswig-Holstein. Han var utan förmögenhet, politiskt betydelselös, femton år äldre än sin blivande hustru, och framförallt villig att leva i England.

Paret bosatte sig i Windsor. Prins Christian blev nu kunglig höghet och ansvarig för skötseln av Windsor Park. Han ansågs i familjekretsen vara trofast men ganska färglös. Vid ett tillfälle blev han skjuten i ögat av sin svåger hertigen av Connaught som hade misstagit honom för en lågflygande fasan.

Tillsammans fick Lenchen och prins Christian fyra överlevande barn: förutom Thora även sönerna Christian Victor ”Christel” (1868-1900, död i andra Boerkriget) och Albert ”Abby” (1869-1931, sedermera hertig av Schleswig-Holstein) samt Marie Louise ”Louie” (1872-1956).

Thoras barndom har beskrivits som harmonisk. Bostaden Cumberland Lodge i Windsor sågs av syskonen som mycket mer än ett hem – fullt av historier och berättelser. ”Vi var fyra barn – en väldigt lycklig, ordinär liten familj”, skriver systern prinsessan Marie Louise i sina memoarer. Förutom de kungliga släktingarna umgicks familjen i celebra kretsar; bland de kära gästerna var premiärminister Disraeli och den svenska näktergalen Jenny Lind. De två prinsessystrarnas övriga väninnor var visserligen charmanta, medger prinsessan Marie Louise, men umgängeskretsen var strikt begränsad och handplockad av föräldrarna.

Det var tydligt att det fanns förväntningar på den unga prinsessan Thora att någon gång stå brud. 1891 gifte sig systern Marie Louise med prins Aribert av Anhalt (ett äktenskap som senare förklarades ogiltigt – han hade ett begränsat intresse för henne och för kvinnor i allmänhet). Thora, kallad ”Snipe” för sina markerade ansiktsdrag, ansågs inte vara någon skönhet, men av äldre släktingar fördes en prins av Hohenlohe-Langenburg fram som tänkbar kandidat. Det hela rann så småningom ut i sanden. Thoras egen mor tyckte att prins George av York, blivande kung George V, vore en lämplig man. Prinsens mor, den danskfödda prinsessan Alexandra förfasade sig. Schleswig-Holsteinare stod inte högt i kurs.

I slutet av drottning Victorias liv övertog Thora alltmer sin moster prinsessan Beatrices roll som drottningens sekreterare. Kusinen Victoria, Markisinna av Milford Haven skriver i sina memoarer: ”Thora var mycket med henne under de sista åren och ersatte på många sätt Aunt Beatrice vars egna familj tog hennes uppmärksamhet, och var alltid ett välkommet substitut. Grandmama var väldigt fäst vid henne.” Även efter mormoderns död var ”Cousin Thora” en gärna sedd gäst hos det nya kungaparet, liksom om somrarna hos morbrodern hertigen av Connaught på Bagshot Park. Sigvard Bernadotte, son till hertigens dotter kronprinsessan Margareta av Sverige, minns Aunt Thora i sina memoarer:

Min mor och hon hade varit nära vänner hela livet och hon kände sig knuten till vår familj och tyckte om oss. Hon var en liten och kraftig dam, man kunde gott säga korpulent, med en stor böjd näsa och lite utstående tänder. Hon var alltid glad och skrattade med den fetas något astmatiska skratt, men hon hade samma uppbrusande sätt som morfar, fast inte så skrämmande, utan fort övergående.

Perioden kring första världskriget var på många sätt danande för den samhälls-intresserade prinsessan Helena Victoria. Tillsammans med sin syster besökte hon militärsjukhus både i Frankrike och i Storbritannien, och lät anordna konserter för soldaterna. Dessutom ägnade hon sig åt välgörenhet och tog över en stor del av sin mors många relaterade uppdrag.

Vid krigsslutet, när kungen ändrade familjens tyskklingande namn till det mer brittiska Windsor, lät Thora och hennes syster droppa efterledet ”av Schleswig-Holstein” och blev härefter enbart kända som prinsessan Helena Victoria och prinsessan Marie Louise. ”Prinsessorna av ingenting”, kommenterade kusinen Victoria lite spydigt. Det var dock inget tvivel om att de båda prinsessorna var engelska i själ och hjärta, deras lojalitet låg alltid hos den brittiska kronan. I synnerhet Thora fick respekt inte bara inom familjen utan också av de många människor hon mötte under sina välgörenhetsuppdrag runt om i landet.

Omkring 1921 fick Thora återigen träffa den nyblivne änklingen kronprins Gustaf Adolf av Sverige och hans barn på Bagshot. Sigvard Bernadotte, igen:

Något år efter min mors bortgång föreslog han henne, har jag förstått, att de skulle gifta sig, inte därför att han var förälskad i henne utan därför att han tyckte han behövde någon som kunde ta hand om barnen. Han kände att han inte själv kunde klara det, han måste ha hjälp och stöd. Detaljerna känner jag givetvis inte till, men jag tror att Aunt Thora slog bort fars frieri – om det nu var allvarligt menat – med att hon var för gammal, ville inte flytta på sig och vågade inte ta ansvaret.

1923 gifte sig kronprins Gustaf Adolf i stället med Thoras kusindotter Lady Louise Mountbatten. Prinsessan Helena Victorias roll kom att förbli den ogifta fasterns. När hon gick bort 1948 var det ett hårt slag för systern Louie, hennes ständiga kompanjon sedan barnaåren. ”Glädjen över att få se krigets slut, att världen till slut fick fred, fördärvades för mig 1948”, skrev hon.

Foto: National Portrait Gallery/Wikipedia