Saga och verklighet strålar samman med Gorm den Gamle på 900-talet. Han är betraktad som den förste belagde kungen i Danmark, omnämnd i flera samtida källor. Över tusen år senare är det en kvinna som förvaltar arvet i en av Europas äldsta monarkier. Under sina femtio år på tronen har drottning Margrethe vuxit till en säker, majestätisk och egensinnig regent.

När ändringen i tronföljdsordningen gjordes 1953, som innebar att den äldsta dottern till kungaparet Frederik IX och Ingrid en dag skulle ta över tronen, mottogs det av oro av den unga tronföljaren: ”Jag var nog ganska vilsen när grundlagen ändrades. Överhuvudtaget talade vi väldigt lite om saken innan det blev aktuellt, då mina föräldrar inte ville skrämma upp mig. När det var klart den 27 mars 1953 var far stolt. Han tyckte att det var fint att jag skulle efteräda honom. Själv hade jag dubbla känslor.” (ur Roger Lundgrens Ingrid – Prinsessa av Sverige, Drottning av Danmark).

I januari 1972 avled kung Frederik och Margrethe, 31 år gammal, uppsteg som drottning. Valspråket hon antog blev ett nästan vädjande: ”Guds hjälp, folkets kärlek, Danmarks styrka”.

I efterhand har drottningen berättat att det var en stor trygghet att hon hade hunnit gifta sig och fått två söner innan sitt trontillträde. Hon har sagts vara en av de mest välutbildade monarkerna, bland annat med studier i arkeologi vid Cambridge, statsvetenskap vid Aarhus och vid Sorbonne. ”Samtidigt växte jag upp i en tid då flertalet flickor tyckte att de borde gifta sig och skaffa barn, oavsett om de fått utbildning eller inte. Personligen var jag helt inriktad på att skaffa mig en utbildning”, berättade drottningen i en intervju med Bodil Cath för boken Europas Kungliga Familjer.

Drottning Margrethe har under åren som drottning funnit utrymme att odla sina privata intressen. Hon har ett starkt kulturellt engagemang och är en utövande konstnär. Drottningen har bland annat översatt Simone de Beauvoirs Ingen är odödlig (under pseudonym) och vid ett flertal tillfällen ställt ut sin konst på museer runtom i Norden. Hennes målningar skildrar ofta suggestiva, nästan sagolika landskap. ”Det är något som är långt borta, avlägsna platser, märkliga ställen”, säger hon själv. ”Under de här åren jag har målat och tack vare att jag har vågat ställa ut har jag också fått mod att våga mer”, berättade hon för SVT i samband med en utställning på 90-talet.

Åren på tronen har utan tvivel givit drottning Margrethe självförtroende att ibland ta ut svängarna. De årliga nyårstalen, som är en högtidsstund för det danska folket, kan ibland innehålla tankeväckande samhällskritik. Ett omdiskuterat exempel är talet från 1992, där hon berörde främlingsfientligheten i Danmark.

Intresset för våra rötter och stoltheten för det arv vi delar har blivit allt större. Men det får aldrig leda oss in i villfarelsen att allt danskt är villkorslöst gott, och allt som är utländskt är misstänkt, bara för att det är främmande. En karg och avvisande nationalism som yttrar sig i främlingsfientlighet och förakt för människor som är annorlunda kan och måste vi ta avstånd ifrån. Det är mycket odanskt, och stämmer inte överens om något som vi ska kalla vårt.

Drottning Margrethe har berättat att hon tog starkt intryck av sin svenske morfars, kung Gustaf VI Adolfs 90-årstal, som avslutades med ”För mig dalar solen mot sin nedgång”. Av allt att döma delar drottningen hans nyktra syn på åldrande. I en intervju för den danska veckotidningen Alt for Damerna nyligen sade hon: ”Jag tror inte att jag har tio år framför mig. Det tror jag inte. Men det kommer ju att visa sig. Jag känner inte att tiden är på väg att ta slut, men med ett visst mått av realism får man väl säga att det inte är tio år kvar.”

Hon har hopp om monarkins framtid, kronprins Frederik.

Kronprinsen är ju snart gammal i gården, han gör det riktigt bra, det tycker jag verkligen. Det känner jag mig mycket, mycket trygg med; både när han är med ute på uppdrag och att veta att det är han som ska ta över.