I dag den 5 februari är det 200 år sedan kung Karl XIII gick bort och Jean Baptiste Bernadotte uppsteg som Sveriges och Norges kung under namnet Karl XIV Johan.

Den 27 januari 1818 insjunknade den 69-årige kung Karl XIII efter att ha närvarat vid en konselj på Slottet. Det var långt ifrån första gången kungens hälsa svek och till att börja med trodde omgivningen att hans snart nog skulle tillfriskna. Bulletinerna om majestätets tillstånd blev allt mer oroande och den 1 februari trädde kronprins Karl Johan in som tillförordnad regent. Vid 22-tiden på kvällen den 5 februari avled kung Karl XIII på Stockholms slott, omgiven av drottningen och kronprinsen.

Omgående efter Karl XIII:s död tog sig Karl Johan till slottets bönekapell där han undertecknade sin konungaförsäkran. Därefter svor det officiella Sverige – kronprins Oscar (I), riksdagsmän, höga militärer, hovet och så vidare – sin trohetsed till den nye kungen i Drottningens galleri, något som varade till långt efter midnatt. Den 7 februari framträdde Karl Johan första gången officiellt som konung vid en högtidlig ceremoni i Rikssalen. 200 år senare hålls just i Rikssalen ett seminarium med namnet ”Bernadotte 200 år” under närvaro av Bernadottekungens nutida ättlingar.

Karl XIV Johan föddes som Jean Bernadotte i sydfranska Pau 1763 som son till advokatskrivaren Henri Bernadotte och Jeanne de Saint-Jean. Bernadotte kom trots sin småborgerliga uppväxt men tack vare revolutionen och sin strategiska förmåga att göra en lysande militär karriär inom Napoleons armé. När han 1804 blev marskalk hade han uppnått den högsta militära nivån som över huvud taget var möjligt. Två år senare utnämndes han med Napoleons goda minne till furste av Ponte Corvo, vilket ytterligare höjde hans status. 1799 hade han strategiskt gift sig med Napoleons tidigare fästmö Désirée Clary och fått sonen Oscar.

Den svenske löjtnanten Karl Otto Mörner fick 1810 upp ögonen för Bernadotte och fann att han skulle passa utmärkt som svensk tronföljare, sedan den posten blivit vakant. Mörners vision fick efter många om och men ett ökande stöd och Bernadotte anlände följaktligen till Sverige samma höst, adopterades av kung Karl XIII, blev kronprins av Sverige och fick sitt namn försvenskat till Karl Johan. Förhoppningen var att den nye kronprinsen med sin militära skicklighet skulle vinna tillbaka det förlorade Finland. Bernadotte riktade istället ögonen mot Norge som efter Napoleonkrigen och det svenska fälttåget mot Norge 1814 kom att ingå i en union med Sverige.

1818 blev så Karl Johan kung även på papperet i Sverige och Norge. Till hans förtjänster hör att han lyckades sanera Sveriges ekonomi, upprätthålla en utrikespolitiskt neutral hållning som i mångt och mycket gäller ännu i dag, samt omge sig med mycket kompetenta rådgivare; framförallt greve Magnus Brahe. Kungen kom dock med åren att inta en alltmer reaktionär hållning och fick för detta motta mycket kritik från liberala håll.

När Karl XIV Johan avled 1844, 81 år gammal, hade han varit Sveriges och Norges kung i 26 år, men i praktiken varit regent desto längre. Hans eftermäle är övervägande gott och han beskrivs ofta som en av de mest framgångsrika svenska regenterna. Att hans ätt fortfarande i dag sitter på Sveriges tron är ett bevis på det.

Karl XIV:s ättlingar om sin förfader

Carl Johan Bernadotte, Greve af Wisborg (1916-2012)

I dokumentären Den förlorade prinsen (2011) berättade kung Carl Gustafs yngste farbror Carl Johan Bernadotte att det knappast talades om hans namne Karl XIV Johan när han växte upp, men att han i vuxen ålder beundrade honom. ”För mig har han alltid varit en stor idol; Napoleons marskalk för vilken han var en av tolv, tror jag. De fick alla möjliga kungadömen och han fick ett furstendöme som heter Ponte Corvo, vilket betyder ‘den krokiga bron’. Det finns faktiskt en liten stad som heter Ponte Corvo och den existerar fortfarande! Det lustiga är att det finns fortfarande i [det svenska] riksvapnet, i den innersta skölden.”

H.M Kung Carl XVI Gustaf av Sverige

– Våra förfäder med Karl XIV Johan i spetsen lade grunden för det moderna Sverige, sa Kungen i ett tal vid 200-årsjubileet av Bernadottes tid i Sverige, ett firande som ägde rum i Helsingborg, där Karl Johan först satte sin fot. ”Som sonsons sonsons sonson känner jag mig stolt och ödmjuk över vad han och svenska folket åstadkommit”.

H.K.H. Prinsessan Birgitta av Sverige och Hohenzollern

I sina memoarer Min egen väg (1997) tillägnar prinsessan Birgitta ett helt kapitel åt sin förfader. ”Jag kan inte minnas att det talades speciellt mycket om Jean Baptiste Bernadottes intressanta liv hemma. Vi visste naturligtvis att han var vår förfader och allt efter generationstillhörighet följaktligen var vår farfarsfarfars…, men mer var det egentligen aldrig tal om. Det var först när jag började i Franska skolan som jag fick klart för mig hur lite jag egentligen visste om honom. […] Det var verkligen pinsamt att tvingas konstatera att nästan alla mina klasskamrater visste mer om min förfader än jag själv. När jag kom hem från skolan den dagen gick jag raka vägen till biblioteket och letade rätt på några böcker om Jean Baptiste Bernadotte.”

H.K.H Kronprinsessan Victoria av Sverige, Hertiginna av Västergötland

Kronprinsessan fick i Alice Bah Kuhnkes intervjubok Victoria, Victoria! (2002) frågan vilka personer i monarkins historia som intresserade henne särskilt: ”Jaaa… många, men om jag ska välja ut någon så blir det Karl XIV Johan, Jean Baptiste Bernadotte. Hans egen historia är fascinerande, superspännande!” I Herman Lindqvists Victoria – Drottning med tiden (2009) utvecklar hon resonemanget: ”Hans bana är fascinerande. Tiden han levde i, Napoleon och den snabba utvecklingen i Europa och i stora delar av världen. Han uträttade mycket. Och hann med så mycket.”