– Jag kan ta detta, sa prinsessan Estelle till sin mamma när hon på söndagen tillsammans med sin familj, media och en stor skara människor firade kronprinsessan Victorias namnsdag på Slottets inre borggård.

Mars är rent objektivt inte en optimal månad att förlägga ett officiellt namnsdagsfirande på. Vädret är opålitligt: ”För några år sedan både snöade det och blåste”, upplyste mig en annan namnsdagsuppvaktare med viss rutin på relaterade evenemang. Är det för omväxlings skull soligt, spelar det ingen större roll eftersom publiken ändå hamnar i skugga under den timma firandet tar.

Lagom till att Livgardets dragonmusikkår inledde namnsdagsfirandet skingrade sig molnen och de som kunde ta del av solljuset, nämligen ackrediterad media, blev genast missnöjda. Motljus ger som bekant inga bra bilder, och ett gäng fotografer begav sig istället till publiksidan och började att kriga om de bästa fotoplatserna. Det vore väl inte helt sanningsenligt att hävda att alla i slutändan blev nöjda.

Saker började hända i slottsfönstren. Var det kronprinsessan Victoria själv som syntes vanka av och an? Jodå; snart sällade sig även prins Daniel och prinsessan Estelle till hennes sida i slottsfönstret. Några minuter efter tolv mötte så den lilla familjen den församlade massan på borggården med stora leenden, till tonerna av ”Uptown funk”. Våren kändes plötsligt inte allt för avlägsen.

När musikuppvaktningen var till ända tog sig familjen till den närvarande hovuppvaktningen borta vid pressuppbådet. Här kompletterades trion med 1-årige prins Oscar, och tillsammans tog sedan kronprinsessfamiljen emot blommor och lyckönskningar från allmänheten. Prins Oscar sträckte sig girigt efter flera gåvor, bland annat en enorm spettekaka (!) som, får man väl anta, var menad för hans mamma. Prinsessan Estelle å sin sida var inte rädd att hugga in bland blomkvastskörden. ”Jag tar det här. Tack”.

”Jag är jätteglad att få möjlighet att fira min namnsdag på det här sättet”, sade kronprinsessan Victoria. ”Det har blivit en fin tradition”. Trots att mångas fötter hade domnat bort vid det här laget var nog alla benägna att hålla med.