Att man under 1800-talet inte nödvändigtvis behövde stanna kvar i samma sociala stånd som man var född i, är bondesönerna Anders och Johannes Gunnarsson från Ryda i Västergötland bra exempel på. Dessa, båda födda på 1810-talet, gjorde varsin klassresa – åt olika håll.

När bröderna var i småbarnsåren gick deras mor bort, och i tonåren avled deras far. Med hjälp av äldre syskon kunde Anders och Johannes stanna kvar som drängar på fädernegården och så småningom, när de var i 20-årsåldern, ta över närbelägna gårdar.

Det gick bra för Anders Gunnarsson (vänster bild) och han kunde så småningom, tillsammans med en annan bonde, köpa sig en gård för då hisnande 80 000 kronor. Enligt traktens hembygdsbok berodde framgångarna på ”flit och omtanke”. Vore man en cyniker (som man ju inte är) skulle man kanske istället peka på att hans giftermål med bondedottern Anna var fördelaktigt för honom.

Även yngre brodern Johannes klarade sitt inträde i vuxenvärlden hyggligt. Han gifte sig med en smeddotter och fick en son. Hustrun dog emellertid i barnsäng och sonen klarade sig inte. Gunnarsson gifte då helt sonika om sig med den dödas yngre syster, för vilket han tvingades inhämta kungens (Oscar I:s) tillåtelse. Paret levde av allt att döma ett stabilt familjeliv i flera år med tre barn och gård. Ekonomin var visserligen en smula ansträngd men då ställde brodern Anders upp. Familjelyckan tog dock ett abrupt slut 1857, ett mörkt år i hela södra Sverige. Då kom den stora rödsotepidemin. Johannes fru, yngsta dotter och svärmor insjuknade och dog i farsoten. Och lyckan vände.

Även Anders blev under den här tiden änkling med flera barn. Det dröjde inte länge innan han gifte om sig med en kvinna som tidigare varit gift med den beryktade Bryngel, en man som sades vara trollkunnig och i förbund med djävulen själv. Vem av makarnas som var hennes favorit framgår tydligt: ”Bryngel var allt snällare”, lär hon ha sagt. Anders Gunnarsson ska nämligen ha haft ett häftigt humör.

I övrigt har han beskrivits som en tämligen god person. Han inrättade en fond för fattiga barn, hjälpte en fattig piga att bli lärare och ivrade för att bondesonen J.A Eklund, senare en framstående biskop, skulle genomgå prästvigning. För allt detta blev Anders betraktad som en far för socknen och kallades efter sin flytt till bostaden Tega för ”Far på Tega”.

Johannes hade nio år efter att andra hustrun dött, på nytt gift om sig och fått tre söner. Försörjningen försvårades ytterligare och Gunnarsson bestämde sig för att emigrera till USA.  Han kom iväg, men skickades av oklar anledning tillbaka till Sverige och tvingades bosätta sig en backstuga på den äldste sonens mark. De betecknades som ”fattiga” och en sommardag på 1890-talet tog sig Johannes hustru av daga. Bara ett par år senare begick yngste sonen (höger bild) ett tågrån i Boråstrakten och hamnade på fängelset i Långholmen. Där var han i två år, men sedan han ”berövats allt medborgerligt anseende”, emigrerade han efter frigivningen till Kanada.

Vad Johannes själv kände inför alla dessa prövningar kan vi så här 120 år senare bara gissa oss till, men alla hans upplevelser i livet hade gjort honom till en ”erfaren, mångkunnig och berest man” – en sak  som han hade gemensamt med sin äldre bror Far på Tega. Denne hade gått bort 1894, 79 år gammal och hans stiliga gravsten finns fortfarande att se på Ryda kyrkogård. Johannes däremot har inte sin grav utmärkt. Han dog 1908, nära 89 år.