Kålland; halvön som skjuter ut i södra Vänern och sträcker sig några mil norrut, har varit en framträdande bronsåldersbygd. Mycket av traktens fornminnen är av naturliga skäl bortodlade, men bland de bevarade lämningarna märks en hällkista, med det egendomliga namnet ”Kung Orres grav”.

Längst ut på Kållandshalvön, alldeles vid sundet som delar Kållandsö från fastlandet, går en smal liten skogsstig mittemellan två branta berg. Stigen leder fram till en oansenlig liten kulle, bevuxen med lövträd och ormbunkar. Tittar man noga på toppen av kullen kan man ana någon typ av stensättning, och kliver man några steg närmare, upptäcker man en skylt, som kort beskriver den härjade fornlämningen: ”Kung Orres grav. Hällkista.”

Så där väldigt upplyst känner man sig väl inte efter att ha läst skylten, men någon slutsats kan man kanske våga sig på. Den här typen av gravkammare som det här är frågan 0m, började först anläggas under yngre stenåldern men var en förekommande begravningsform ända in på järnåldern. Det innebär att den beskrivna hällkistan kan vara mellan 4000 och 1500 år gammal. En möjligen inte helt stimulerande åldersbestämning.

Nu vet vi emellertid att norra Kålland har varit en, om inte betydande, så åtminstone bebyggd plats under yngre bronsålder. För att nämna ett exempel, hittades på 1980-talet  (minst) 14 bronsåldersköldar några kilometer söderut, ungefärligt daterade till 500-700-talet f.Kr. Kanske kan den här graven härstamma från den perioden?

Så till namnet på hällkistan: ”Kung Orres grav”. Namnet är, kan man utan tvivel konstatera, betydligt mer sentida än lämningen i sig. Till för bara ett sekel sen, kunde man om något som (sades ha) inträffat för mycket lång tid sedan, skämtsamt säga: ”Det hände sig på Kung Orres tid”. Uttrycket fanns även i Danmark; där hette det ”Arilds tid” och sägs i sin tur komma från fornnordiska ”ár alda” – tidernas början. Motsvarigheten i fornengelskan – ”orealdi” – låter inte helt olikt ”Orre”. Hällkistan är kanske alltså uppkallad efter ”kungen i tidernas början”.