När vi nu ändå är inne på temat Levene (se tidigare inlägg) kan jag också passa på att säga något om dess skomakare, vars levnad väl rätt genomgående speglar 1900-talet och dess utmaningar.
Ernst Nyborg föddes i Vimmerby en majdag 1882. Hans far var en småländsk jordarbetare i trettioårsåldern och hade träffat Ernsts mor ett par år tidigare. Hon i sin tur var en nybliven änka och innan detta sitt andra äktenskap ensamstående mor till en dotter, vilken benämndes ”oäkta” i kyrkböckerna – fadern var inte känd.
Uppväxten kan alltså knappast kallas privilegierad. Vid tretton års ålder slutade Ernst skolan. Tydligen hade han visat prov på vissa praktiska färdigheter, för han kom omgående att hamna i skomakarlärara och några år senare, när 1900-talet hade gjort sitt intåg, fick han efter avlagt prov sitt gesällbrev. Han kom dock att arbeta för andra skomakare en tid, framförallt för mästaren Wettergren. När min familj och jag sådär en hundratio år senare befinner oss i Vimmerby, upptäcker vi det hus, där just denne Wettergren och i förlängningen även Ernst Nyborg, varit verksam…
Ernst verkar i sin ungdom ha haft en vid bekanstskapskrets, till vilken han bland annat kunde räkna in den kände träskulptören ”Döderhultarn” (1868-1925). De många bevarade vykorten som finns från alla dessa bekanta bekräftar bilden av en förhållandevis rörlig generation – bosatte man sig inte på andra sidan Atlanten kunde man åtminstone flytta till ett annat landskap. En kvinnlig vän till Ernst som slog sig ned i Jamestown, New York, kunde till allas glädje berätta att
”Jag mår och trivs utmärkt bra här i Amerika.” En annan befann sig i Stockholm mitt under Storstrejken 1909. I ett brev daterat till den 8 augusti, alltså några dagar efter dess start, skriver denne:
”Här är jag kvar än beroende på strejken, skall resa härifrån i morgon kväll, men kommer nog inte till W-by med detsamma. Hur står det till i stan, märks det mycket strejkar många. Här är det stor skillnad men det är trevligt ändå fast det blir nog långsamt om strejken blir långvari. Reser just härifrån under de mäst spännande dagarna.”
Det var svårt att undgå den stora fattigdomen och dylikt elände som så ofta var förekommande i omgivningen. Spriten ledde allt som oftast dem som redan hade det knapert in i ännu djupare nöd; ett faktum som gjorde den blott 17-årige Nyborg engagerad inom nykterhetsrörelsen. Genom detta intresse träffade han sin blivande hustru, den tillika engagerade Alida Karlsdotter: en gladlätt piga på Fru Petterssons bageri i Vimmerby.
Efter sju år och otaliga vykort sinsemellan av Avdelning -Insinuerande missnöjesyttringar (”hälsningar från en glömd vän”) eller -Kärleksförklaringar (”o, må ditt hjärta vara slutet men öppna det likväl för mig”) gifte de sig slutligen i mars 1910 i Vimmerby kyrka. Omedelbart därefter bosatte sig paret i västgötska Stenstorp och därefter i Håkantorp utanför, just det, Levene. Här etablerade sig Ernst som skomakarmästare medan hans Alida öppnade ett konditori; båda verksamheterna fanns i samma hus som de bebodde. Utöver detta fick de tre barn, en pojke och två flickor.
Intresset för nykterhetsrörelsen avtog på intet sätt efter flytten till Västergötland. Ernst blev så småningom ordförande för bygdens IOGT-förening och tog även initiativ till uppbyggnad av samlingslokal och en kommité.
Uttrycket ”skomakare, bliv vid din läst” gällde kanske Ernst Nyborg, men för honom var det viktigt att ge sina barn andra slags yrkesmöjligheter. Det bestämdes därför att de skulle läsa en tid på folkhögskola i Vara, såväl hushållsämnen som mer akademiska dito. En av döttrarna – min mormors mor – kom att ha glädje av sin skoltid sedan hon gift sig med en egen företagare och fick agera såväl sekreterare som värdinna hos honom.
Andra världskriget skulle ha en positiv inverkan för paret Nyborg. Håkantorp, där de bodde, var en järnvägsknytpunkt med många soldater som klev av och på tågen. Fru Nyborgs kaféverksamhet kunde därmed ha legat sämre till. Yngsta dottern kom senare att gifta sig med en av dessa avstigna, fikasugna soldater.
Ernst blev änkling 1944, men fortsatte att arbeta livet ut. Efter förlusten av sin gladlätta fru blev han när han slutat på kvällarna något mer tillbakadragen. När en kusin från Vimmerby gjorde sitt årliga besök i Levene kunde han utbrista ”Nu igen!” och vid några tillfällen kunde hans familj ängsligt konstatera att den drygt 70-årige skomakaren var försvunnen. Det uppdagades senare att han, utan förvarning , gjort en tågresa till annan ort och där brutit benet och inte kunnat ta sig hem. Man kan bli orolig för mindre.
Ernst Nyborg levde till 1964, då han var 82 år gammal. Han fick ett gott eftermäle: ”En dugande yrkesman, och gemytlig till sitt väsen har han vunnit alla, som han kommit i beröring med.”