Till sommaren är det sextio år sedan den sista Hagaprinsessan konfirmerades i västgötska Levene.

Orten har sedan länge omgärdats av kunglig mystik. De tidigmedeltida kungarna Stenkil och Håkan Röde kopplas enligt flera källor hit, vilket är väl värt ett inlägg i sig.
Att de tre äldsta Hagasessorna kom att tillbringa några somrar här på 1950-talet, berodde väl inte så mycket på Levenes anrika förflutna som på dess kyrkoherde, Tell Törnblad. En släkting till honom hade varit hög officier, och  Tell hade därmed kontakter med olika societetsfamiljer i Stockholm. Genom dessa kom även prinsessan Sibylla få nys om honom, och efter ett privat möte med honom i Stockholm, blev Törnblad en godkänd kunglig konfirmationsledare.

Tidigare hade kungliga konfirmationer skett i Slottskyrkan i Stockholm, där ingen mindre än ärkebiskopen varit lärare, och något i den proportionen önskade absolut inte prinsessan Sibylla för sin äldsta, något tillbakadragna dotter. När den lika blyga prinsessan Astrid under stort pådrag konfirmerades 1923, grät hon sig igenom hela ceremonin, och med det i åtanke var det inte ett särskilt märkvärdigt beslut att nu, när det kungliga intresset om möjligt var än större, välja den förhållandevis avlägsna västgötabyn.

Under fem högsommarveckor 1950 befann sig därför den 16-åriga prinsessan Margaretha, tillsammans med en grupp andra flickor, hos Tell och Märta Törnblad på Prästgården i Levene. Varje förmiddag var det under ett par timmar läsning i kyrkan, därefter var eftermiddagarna i hög grad avsatta för fritid.

Prinsessan Margaretha blev med sin lugna och husliga personlighet en stor favorit hos kyrkoherden och hans hustru. Också Leveneborna tog henne till sitt hjärta. Framförallt fick de oskiljaktiga, mycket religiösa systrarna Ida och Albertina frekvent kungligt besök i sin lilla backstuga (höger bild).

Dagen för konfirmationen hade tiotusentals människor samlats utanför kyrkan för att få en glimt av de kungliga gästerna, däribland prinsessans mor, farfar med hustru och drottning Ingrid av Danmark. Prinsessans farfar, dåvarande kronprins Gustaf Adolf, hade planerat ett besök vid närbelägna Sparlösastenen (runsten från 800-talet), vilket avråddes kraftigt från hovet, som misstänkte att han då inte skulle hinna se sin sondotter konfirmeras. Något Sparlösabesök blev det inte.

Två år senare var det prinsessan Birgittas tur att tillbringa sommaren i Levene. Med sig hade hon sin bästa väninna Catharina ”Catty” Hägglöf och prinsessan Madeleine av Sayn-Wittgenstein-Berleburg, sedermera prinsessan Benediktes svägerska.

– Tell Törnblad tyckte nog hon (Birgitta) var lite livlig, berättar min mormor som är uppvuxen i samhället.

– Visst var folk nyfikna, till en början. Men sedan vande man sig vid att se dem cykla till affären, eller till Badsjön.

På konfirmationsdagen hade prinsessan och hennes medkonfirmander smyckat Levene kyrka med nejlikor och eklöv. Kungaparet hade kommit med tåg från Sofiero, medan prinsessan Sibylla och prinsessan Margaretha kom från Stockholm. Nära 20 000 människor kantade denna gång vägen till kyrkan och många hade nu klart för sig var man skulle stå för att se mesta möjliga.

– Kyrkan har nog aldrig varit så fullsatt, konstaterar min släkting.

Ytterligare två år senare blev det dags för den sista prinsesskonfirmationen i Levene. Men denna gång blev det något av dubbel kunglig glans, då förutom prinsessan Désirée även jämnåriga Madeleine Bernadotte (bilden nedan), dotter till prins Carl jr, ingick bland konfirmanderna. Också de fick några idylliska sommarveckor utan att allmänheten störde nämnvärt. Bland annat deltog prinsessan Désirée i ringdanser på Levene äng, vilket har fått den följden att i stora drag alla äldre Levenebor idag med fog kan säga att de har dansat med en prinsessa.

Till skillnad från tidigare år, var inte Gustaf VI Adolf och drottning Louise med vid Désirées konfirmation. Förutom prinsessan Sibylla, de tidigare konfirmanderna Margaretha och Birgitta, var däremot Hagaprinsessans mormor, den nyblivna änkan hertiginnan av Sachsen-Coburg-Gotha närvarande. Lokalpressen noterade lätt besviket att Sibylla hade samma dräkt som tidigare år och uppskattade antalet närvarande människor till 12-13 000. Vidare  noterades att prinsessan Désirée knappt hörbart men påläst svarade på kyrkoherdens frågor samt att det kungliga sällskapet i likhet med tidigare år, efter middag i prästgården for till familjen Klingspor på Hällekis säteri.

Kyrkoherden, som nu också kunde kalla sig hovpredikant, bestämde sig för att prinsessan Désirée fick bli den sista kungliga konfirmanden; han skulle vara för gammal när det var dags för prinsessan Christina (”En heder och en prövning”, lär han ha kallat den här perioden). Därför konfirmerades den yngsta prinsessan i Gärdslösa kyrka på Öland 1958. Törnblad fortsatte emellertid att ha täta kontakter med hovet, och var till exempel dopförrättare för prinsessan Désirées son 1965.

Sensommaren 2009 bjöd till kunglig nostalgi för Leveneborna. Då återvände prinsessan Désirée till samhället för att inviga ålderdomshemmet Stenkilsgården. Den kungliga glansen som funnits här i många hundra år återvände en kort stund till bygden.

Foto: Bl.a Stig Göth