Ett ganska dystert kapitel i den svenska historien utgör dödsstraffet, och fortfarande ligger dessa av staten förordade dödsdomar mycket nära i tiden. Under Karl XIV Johans regeringstid var antalet avrättningar som flest under hela 1800-talet. En av dessa dödsdömda var Anders Jonsson i Södra Kedum på Västgötaslätten.

Ett stycke sydväst om Vara, på den platta Varaslätten,  ligger Södra Kedum. Odlingstraditionen på platsen sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden och som så ofta i jordbruksbygderna blev här samhälls-skillnaderna särskilt accentuerade. Frälse-ståndet ägde jorden, medan bönder och torpare brukade den. Torpa Ladugård (idag enbart kallat Torpa) var en av socknens flera gods och i ägarlängden återfinns namn som Hård, Hierta, Taube och Kafle. I dag är marken sedan över hundra år uppdelat till flera betydligt mindre jordbruk, och ett besök på platsen vittnar knappast om forna storhetstider, om man nu väljer att kalla det så.

Torpa Ladugård hade tre torp på sin mark. En av dessa var Gröneberget, där den forne soldaten Lars Roos levde med sin familj på 1820-talet, just då den här historien utspelar sig. 

En augustikväll 1828 befann sig Lars Roos tillsammans med ett stort antal människor från bygden, på närbelägna Lunnagården efter avslutat slåtterarbete. Under middagen hade torparen Anders Jonsson – förmodligen berusad av mer eller mindre ädla drycker – roat sig med att slå träskedarna ur de andra ätandes händer, vilket gav upphov till viss irritation. Bonden Carl Mattsson ilsknade till rejält vilket resulterade i en örfil av Jonsson. Lars Roos svarade med att kasta ner den retlige Anders Jonsson i en soffa. Händelseförloppet därefter gick oerhört fort. Den senare sprang och hämtade en kniv från bordet och högg Roos i underlivet. Lars Roos skall ha fallit ihop utan ett ljud, ganska omedelbart död.

Bud om dödsfallet skickades till en läkare i Lidköping, som först efter flera dagar kunde komma till Södra Kedum. Lars Roos hade då redan begravts, och fick utan vidare grävas upp igen för obduktion. Enligt denna var likets hjärta tomt på blod.

Vad som skedde med Anders Jonsson efter mordögonblicket var förr ett flitigt, och möjligen också spännande, samtalsämne bland ortsbefolkningen. Därför kanske man också ska ta det hela med en nypa salt.

Jonsson lär ha kastat sig ut genom fönstret, och sedermera flytt till Norge där han drabbats av samvetskval och vänt tillbaka. Väl i Södra Kedum, gick han under namnet Sven Jacobsson och blev inhyst av ett äldre par. Till rätten anmälde han sig hur som helst och i juli 1829 dömdes han ”med stöd av 24 kap. 1 § Missgärnings Balken, Anders Jonsson att härföre genom halshuggning Lif sitt mista”. Mitt inne i skogen i grannsocknen Naum togs sommaren därefter hans liv av länets skarprättare. Hans sista ord lär ha varit en psalmvers.

”Min’ kläder klädas av: Min synd, o Gud, begrav  I Kristu sidosår, Så skall min skröplighet Bli vänd i härlighet, När jag av jord uppstår.”

Efter sig lämnade Jonsson en hustru och en liten son. Lars Roos – den mördade – lämnade likaså kvar en ung fru och tre små barn. För Anders Jonssons fru säkrade sig försörjningen i och med att hon sedermera gifte om sig med en bonde. Lars Roos familj hade inte lika stor tur. De blev fattighjon och fick leva på ekonomiskt stöd från kyrkan.