Prins Joachims fru är inte den första franskfödda danska prinsessan med namnet Marie. Hennes föregångare var excentrisk, konstnärlig och frispråkig.

Prinsessan Marie d’Orléans, med fullständigt namn Marie Amélie Françoise Hélène, föddes den 13 januari 1865 som äldsta barnet av fem till prins Robert d’Orléans, hertig av Chartres och dennes hustru prinsessan Françoise d’Orléans. Båda föräldrarna var barnbarn till Louis Philippe I av Frankrike, han som fick abdikera efter februarirevolutionen 1848.

På grund av att familjen tillhörde ätten Bourbon – rivaliserande till den i Frankrike styrande ätten Bonaparte – tillbringade prinsessan Marie sina första år i England.
Drottning Victoria hade inte undgått att lägga märke till den speciella flickan, som hon ansåg skulle utgöra ett mycket passande parti till sin yngste son prins Leopold. Marie bjöds in till Windsor Castle av drottningen och förslaget om giftermål mellan henne och Leopold framfördes. Prinsessan Marie avböjde, och lär ha sagt att ”det är alldeles för fint för mig här”.

En annan som betraktade prinsessan Marie som en lämplig äktenskapskandidat till sin yngste son – seglarprinsen Valdemar – var drottning Louise av Danmark, gift med Kristian IX , ”Europas svärfar”. Av det danska kungaparets barn hade en blivit kung av Grekland, en drottning av England och en annan tsaritsa av Ryssland, och nu var det Frankrike man ville skapa goda relationer med.

Maries farbror, dåvarande Greven av Paris tillika familjens överhuvud, ställde sig mycket positiv till arrangemanget, och den 27-årige prins Valdemar bjöds in till Maries familj. Prinsessan blev så överrumplad vid sitt första möte med den danske prinsen att hon spillde ut en burk färg över sin klänning. Prins Valdemar sägs ha blivit förtjust över detta, och det dröjde inte länge innan förlovningen blev en realitet.

Ett problem kvarstod, och det gällde faktumet att prins Valdemar var protestant och prinsessan Marie katolik. Påven Leo XIII gav dock sitt tillstånd och det bestämdes att parets eventuella söner skulle fostras till protestanter, medan eventuella döttrar skulle uppfostras katolskt. Den 20 oktober 1885 stod den borgerliga vigseln, och två dagar senare den religiösa.

Valdemarie, som paret kallades av den trängre kretsen, bosatte sig i Det Gule Palæ i Köpenhamn och fick fem barn: prins Aage 1887, prins Axel 1888, prins Erik 1890, prins Viggo 1893 och prinsessan Margrethe 1895. Prins Valdemar var ofta ute till sjöss och Marie blev därmed ofta ensam med sina barn. Med anledning av den mycket fria uppfostran de fick, kom de att kallas för ”de oregerliga barnen från Det Gule Palæ”. Vid ett tillfälle bjöd drottning Alexandra av Storbritannien och kejsarinnan Maria Fjodorovna (Dagmar) av Ryssland in sina brorsbarn till sitt gemensamma danska hus Hvidöre och betraktade sedan det som tillräckligt.

Som ett resultat av prinsessan Maries konstnärsintresse – hon var själv en talangfull konstnärinna – blev Det Gule Palæ en mötesplats för framträdande målare, skådespelare och författare. I dessa sällskap passade Marie betydligt bättre än i umgänget med societeten, som hon stundtals kunde driva med. Les dames d’honneur, hovdamerna, kallade hon exempelvis ”les dames d’horreur”, ungefär ”skräcködlorna”. Hennes svärmor lär en gång ha sagt att hon var en oslipad diamant, som visade sig vara mycket svårare att slipa än man förväntat sig. ”Hon var verkligen inte typiskt dansk”, har sonsonen prins Flemming berättat. Trots det trivdes hon i Danmark, som hon betraktade som mer otvunget än det viktorianska, snobbiga England.

Prinsessan var engagerad inom välgörenhet och fick för detta stor respekt av den danska befolkningen.  I boken ”A royal family” (2003) berättar barnsbarnsbarnet Valdemar af Rosenborg om en hemlös kvinnas bortgång: ”det var bara en person på hennes begravning, och det var prinsessan Marie.”

Bland hennes många beskyddarskap stod särskilt det i brandskyddsföreningen ut; ett uppdrag hon tog på största allvar. Det berättas att hon vid en middag fick beskedet om en brand, varpå hon lämnade bordet, tog på sig en brandhjälm och for iväg för att hjälpa till med släckningsarbetet.

Prinsessan Marie blandade sig även in i politiska frågor. Till exempel propagerade hon för allmän rösträtt och mot att överlåta Danska Västindien till USA. De danska politikerna var inte odelat förtjusta i prinsessan Maries radikala frispråkighet – vid ett tillfälle lät kung Kristian IX sätta henne i husarrest för att hon blandat sig i känsliga utrikesfrågor.

När maken en gång erbjöds den bulgariska tronen lät hon omgivningen förstå att hon ”aldrig skulle sätta sin fot där”. Därmed var den saken ur världen.

Prinsparets äktenskap har skildrats som förtroligt och vänskapligt, och prinsessan Marie saknade ofta sin man under de långa tider han var till sjöss. Hon lärde sig att acceptera makens speciella relation med sin brorson och skyddsling prins George av Grekland, som ofta kom och stannade hos ”Valdemaries” på Bernstorff slott, dit familjen flyttade 1906. Där var de båda prinsarna i stort sett oskiljaktiga. När prins George 1907 gifte sig med Marie Bonaparte fick prinsessan Marie den inte så avundsvärda uppgiften att förklara bandet mellan Valdemar och George för den unga bruden. Bonaparte-prinsessan kom sedermera att beundra sin äldre namne, vilken hon betraktade som den enda i den danska familjen ”med huvud, beslutsamhet och karaktär”. De här vitsorden delades dock inte av prins George som ofta betraktade prinsessan Marie med ogillande.

I samma veva som prins Valdemar och de tre äldsta sönerna reste iväg på en seglats mot Asien drabbades prinsessan Marie av en förkylning. Ingen, allraminst Marie själv, tog hennes tillstånd särskilt allvarligt, och hon fortsatte sitt aktiva liv i samma utsträckning som tidigare. Snart hade sjukdomen utvecklat sig till lunginflammation, därefter hjärnhinneinflammation och den 4 december 1909 avled prinsessan Marie på Bernstorff, bara 44 år gammal.

Trots att hon inte förunnades ett långt liv hann Marie d’Orléans göra ett bestående intryck i Danmark, och sentida släktingar har verkligen bevarat minnet av fransyskan som blev prinsessa av Danmark. I mångt och mycket levde hon vidare i sin enda dotter prinsessan Margrethe (1895-1992), som liksom Marie beskrevs som en excentrisk, fri själ.