Hertig Franz von Bayern som nyligen firade den svenske kungens födelsedag i Stockholm, har beskrivits som diskret med en stor frihetslängtan. Han har i barndomen suttit i tyskt koncentrationsläger och senare i livet försökt balansera plikten gentemot familjen med sitt eget privatliv. Först vid 90 års ålder var han redo att leva öppet med sin livspartner.

Prins Franz von Bayern föddes i juli 1933 som son till hertig Albrecht von Bayern och hans ungerska hustru grevinnan Maria Draskovich. Farfadern Rupprecht var den siste kronprinsen i Bayern innan monarkin avskaffades i samband med Novemberrevolutionen 1918.

Mamman beskrivs som familjens trygga mittpunkt och uppträdde alltid diskret men med en guidande hand. Farfadern var i hela sitt liv övertygad om att monarkin skulle återupprättas medan fadern, som i övrigt beskrivs som mycket konservativ, var mer realistisk kring familjens framtid, speciellt under efterkrigstiden. Prins Franz visste följaktligen inget om sin kungliga identitet i uppväxten.

Hotet från nazisterna blev under 1930-talet påtagligt för familjen som alltsedan Hitlers ölkällarkupp i München 1923 opponerat sig mot nazismen. Den gamla ätten Wittelsbach motsatte sig den tyska nationalismen och förordade den federalism som till stor del präglat den tyska historien.

Familjen flydde slutgiltigt till Ungern 1939, där Franz släktingar på mödernet fanns. De var i hög grad beroende av släktingarnas generositet – några rikedomar fanns inte längre att tala om. Man levde mycket i nuet, och talade inte om familjens förflutna. Föräldrarna höll distans till Franz och hans syskon, till exempel åt man inte måltiderna tillsammans med barnen.

Ryssarna bedömdes som ett allt större hot mot Ungern. Kung Gustaf V av Sverige bjöd därför in Franz familj att bo i Sverige. Efter den tyska ockupationen 1944 blev resan en omöjlighet. Familjen arresterades av Gestapo och fördes till koncentrationslägret Sachsenhousen. Hertigfamiljen blev här specialfångar, skilda från de andra intagna och kunde fortsatt levde tillsammans och fick bära sina egna kläder. Pappan vågade under fångenskapen visa sin aggression om han såg en SS- eller Gestapoman, något som var fullständigt otänkbart för de andra fångarna.

Bland hertig Franz minnesbilder hör en lastbil som körde leveranser till ett stenbrott i anslutning till lägret. Fordonet kom tillbaka med kropparna av dem som blivit skjutna eller dött till följd av det hårda arbetet. Även detta blev en del av vardagslivet för Franz, ”Vi upplevde inte det som traumatiskt; det var helt enkelt så det var”, skriver han i sina memoarer Zuschauer in der ersten reihe [Åskådare på första raden] (2023).

Den sista tiden i fångenskap tillbringades i Dachau. Familjen var vid det här laget svårt undernärda. En dag kom befrielsen – i form av två män i en hästdragen vagn med en stor fransk flagga och en kulspruta. Vid det laget hade SS-männen lämnat lägret och kvar var bara en Gestapoman och en Gestapokvinna. ”Vi fortsatta bara skratta, det var så komiskt alltihop”, mindes hertig Franz långt senare. En tid efter kriget, då prinsen var i bättre fysiskt skick, sattes han i internatskola, något han minns som en spännande tid med mycket upptåg.

Prins Franz beundrade sin farfar kronprins Rupprecht och de båda möttes i intresset för konst. Firandet av farfaderns jämna födelsedagar gav den unge prinsen insikten om sin egen roll som förvaltare av ett historisk arv, och förväntningarna det fanns på honom att stå upp för något större än han själv. Relationen med pappan var präglad av dessa förväntningar, men också av generationsskillnaderna. Till exempel var pappans konstnärliga smak präglad av 1700- och 1800-talet medan sonen alltmer fick smak för det kontemporära.

Under 1950-talet fick prins Franz tillfälle att bekanta sig med jämnåriga kungligheter, när kung Paul och drottning Frederica av Grekland anordnade en Medelhavskryssning på skeppet Agamemnon för en mängd europeiska kungligheter från hela Europa. Projektet har i efterhand kallats ”The Cruise of the Kings”. Förhoppningen var att det skulle uppstå tycke mellan de unga prinsarna och prinsessorna – men det verkar framförallt som att alla deltagarna blev mycket goda vänner. Franz beskriver det som att alla som var med fick ett särskilt band och har fortsatt att träffas med jämna mellanrum genom åren. En av alla kungligheter i Agamemnonfamiljen är svenska prinsessan Margaretha – ett år yngre än Franz. De båda sägs fortfarande vara goda vänner och syntes tillsammans så sent som 2024, då drottning Silvia firade sin försenade 80-årsdag i Stockholm.

Studierna blottade en ny värld för Franz, och stod i bjärt kontrast till den auktoritära föreställningsvärld som präglat föräldragenerationen. ”Ingen berättade för mig på morgonen vad jag var tvungen att göra den dagen. Denna nyfunna frihet betydde mer för mig än man förmodligen skulle kunna föreställa sig idag”. Prinsen upptäckte på egen hand opera och konst (både på museer och i hemmet). Prinsen började alltmer längta bort från de gyllene burarna och fann en fristad i New York där han kunde leva ett friare liv med umgänge i konstnärskretsar. Samtidigt fick han överta alltmer ansvar, då pappan drog sig tillbaka och ägnade sig åt sina privata intressen, jakt inte minst.

1996 gick hertig Albrecht bort och Franz blev även formellt den nye titulärhertigen. Hertig Franz fokuserar i sin roll på frågor som alltid står honom nära, i synnerhet konst och vetenskap. Hertigen premierar gärna unga konstnärer och de har haft möjlighet att ställa ut sina verk på Nymphenborgs slott, där Franz bor i en flygelbyggnad. Hertig Franz betonar ofta vikten av humanism. ”Jag är orolig för att se hur sociala skillnader, tyvärr också hat och våld, ökar”, sade han i ett uttalande i sitt julmeddelande förra året.

Den stora konfliktlinjen i hertig Franz liv har varit balansen mellan plikten och sitt eget privatliv. ”Med ett levnadsöde som mitt är det inte alltid lätt att skilja arbete från privatliv. Ofta kommer skyldigheten gentemot familjen först”, skriver han i sina memoarer.

Franz träffade den stora kärleken Thomas Greinwald redan 1980. Greinwald är jurist och naturläkare och paret delar intresset för konst, musik och kärleken till trädgården tillsammans. ”Speciellt i min situation är det viktigt att ha någon som berättar även obekväma sanningar för mig.” Med tanke på Franz ställning levde paret inte öppet tillsammans. Paret kom från helt olika världrar, har hertigen berättat. Thomas Grenwald tyckte i början av relationen att situationen var förnedrande, och i synnerhet Thomas tvingades till stora kompromisser.

2011 syntes hertig Franz von Bayern och Thomas Greinwald för första gången tillsammans på släktingen Georg Friedrich av Preussens bröllop. Ett porträtt på de båda ingick i en offentlig utställning 2021. ”Detta gjorde det möjligt att ta upp vår relation på en högre nivå”, berättar hertigen. ”Jag tror att det fram till den tidpunkten var rätt att visa människor att det gick att leva diskret och med värdighet, utan att polarisera samhället.” Tidpunkten för att välja att leva mer öppet bedömer han vara rätt. ”Efter år av svårigheter och förödmjukelser är nu cirkeln sluten.” Paret får mestadels positiv feedback från allmänheten och de närmaste. ”För närvarande skulle ingen våga opponera sig”, tillägger han.

Successionen är löst: efter den yngre brodern är det en kusin som blir näste hertig av Bayern. Till dess kan hertig Franz von Bayern njuta av sin tillvaro på Nymphenburgs slott. Den enda invändningen är att det kan dra kallt när det blåser ute. ”Jag njuter av livet här: ljuset, den vackra trädgården, de stora väggarna – det passar mig väldigt bra på grund av mina målningar.”