För någon dag sedan hittade jag en bok som tidigare varit min mormors mors, från tiden då hon gick i hushållsskola i Varatrakten. Boken ifråga heter ”Kvinnans handbok för hemmet” och är tryckt 1919. I den får man reda på allt möjligt en gift kvinna  kunde tänkas behöva ha reda på, från städning av bostaden till sociala konventioner.  I ett kapitel tillägnat ”Tjänarinnefrågan” uppmanas husmodern till exempel att utöva strikt kontroll över tjänstfolket, eftersom självständiga hushållerskor med ansvarskänsla ”växa […] icke på träden, och med den obenägenhet att tjäna i familjerna, som utmärker nutidens kvinnor av folket, blir deras antal allt mindre”.

Sättet man håller gaffeln vid måltider är synnerligen viktigt, får man veta. När man skär ska gaffeln hållas i en sned ställning, och ”ju mera lodrätt man håller densamma, desto lättare glider den på tallrikens släta porslinsytor och orsakar då en ful, gäll ton, som verkligen kan skrämma”. För att inte tala om den i så fall medförda risken ”att en del av maten på tallriken flyger omkring”. Värst är det om man spiller ned sin bordskavaljer, vilket naturligt väcker ”uppståndelse  och framkalla ett allmänt beklagande”.

Även möten med bekanta på stan omfattas av, får man väl säga, ganska stränga regler.

”Möta vänner varandra på gatan och vilja utom en hälsning säga varandra ett par ord, böra de aldrig, såsom likväl så ofta sker, bli stående mitt på trottoaren, utan gå något åt sidan eller göra varandra sällskap ett stycke, för att icke spärra vägen för andra personer och tvinga dessa att göra en båge kring de båda pratande. Att flera personer stanna och prata i gathörnen borde i gatutrafikens intresse vara förbjudet av polisen.

Författaren tillägger även att allt som kan få omgivningen att ”tro en vara drucken”, såsom ”högröstat talande, alltför livliga åtbörder, överdrivet talande”, är ett fel mot god sed. Tiderna förändras, kan man väl konstatera.