I snart fem år har jag till och från hållit på med släktforskning, vilket har tagit över ganska mycket av den tid jag tidigare lade på bloggande om kungligt relaterat. Jag vet inte riktigt hur det är för andra, men för min del handlade den allra första tiden väldigt mycket om att komma så långt tillbaka i tiden som möjligt, och desto mindre om att få reda på människorna bakom årtalen.

Tur var kanske att jag började med en släktgren, där i stort sett alla var självägande bönder ifrån samma trakt. Man fick inte precis ut några fylligare levnadshistorier i den släkten. Det kompenseras dock av att det fanns åtskilliga foton på personer födda under början av 1800-talet och framåt. På bilden syns hemmansägaren Andreas Persson (född 1822) och så jag (född 1991). Mellan oss är det fem generationer 🙂

Desto mer spännande än bönderna är att titta närmare på de människor, som arbetade hos hemmansägarna, eller var soldater.

Speciellt i en av dessa mer fattiga släktgrenar, har personer – eller mer specifikt männen – haft en tendens att dö hastigt och mycket tragiskt. Det handlar om en soldat som dog i en sprängning av ett krutmagasin, en som drunknade, en som mördades, en som föll av en hästskjuts och bröt nacken och en som rentav tog sitt pick och pack och for till USA och lämnade kvar sin familj i Sverige. Med den släkthistorian är det inte att undra på att Beda, den lilla gumman som tidigt i livet blivit änka efter en statare, var tvungen att ha en stor portion av både humör och humor för att klara vardagen. Trots sitt beroende av godsägaren på vilkens mark hon bebodde, blev hon partipolitiskt aktiv. Möjligen var hon inte någon ideologisk frände med ägaren – men fick ändå bo kvar på ägorna intill sin död. I dag, många år senare, heter hennes hem ”Bedas stuga”.

Är det något man kanske kan lära sig när man släktforskar, är att det inte bara är högreståndspersoner som lämnar avtryck efter sig. För, Sveriges historia är icke blott dess Konungars.